30 Sep

Tilde 2 år

Just hemkomna från kalas! Ingen mindre än Ediths bästa vän (de har nämligen ärvt den vänskapen i rakt nedåtgående led, hehe – om du frågar mig alltså) Tilde har nämligen fyllt två år i veckan! Så idag var vi ditbjudna på tårta. Ett riktigt toppenkalas, och tjejerna tillsammans med Tildes kusin Svea skötte sig exemplariskt. Det är så kul när de på allvar kan börja leka med varandra, och med andra vuxna.

Det är också mysigt när man känner att hon börjar bli så pass stor att man kan ”lita på henne” om du förstår, nu är jag ganska lugn med att hon är snäll med vännerna även när inte någon vuxen är där och inte bara dunkar en kloss i huvudet, eller att hon går iväg och gör sig illa. Man vet att hon håller sig kring leksakerna och kommer till oss om hon vill något eller behöver hjälp. En milstolpe ändå!

Nu har vi parkerat oss i soffan med popcorn och kanske skulle Viktor och Sarita komma förbi. Älskar helg!

Tildes kalas 2017_2Tildes kalas 2017_3 Tildes kalas 2017_5Tildes kalas 2017_6 Tildes kalas 2017_7 Tildes kalas 2017_8 Tildes kalas 2017_9 Tildes kalas 2017_11

29 Sep

Höstfärger

Och så äntligen kom hösten med lite solsken! Det här är ju min favoritårstid så jag vill hemskt gärna ha den här krispiga, soliga luften. Om man får önska. Regniga dagar gör ju inget lite med jämna mellanrum, men nu har det ju för sjutton gubbar regnat i typ en månad.

Det är väldigt härligt när dimman ligger över ängen på morgonen. Jag var tvungen gå ut och fota lite imorse, även om det var svårt att få med känslan. Och nej, ”gå ut och fota” innebär inte att jag andäktigt gick omkring och myste i morgondimman – det innebär att jag haffade kameran och gick ut i pyjamas på bron. Barfota. Mot betongen. Vilket gjorde att jag hade exakt sjutton sekunder på mig innan fötterna frös till is.

”Ånej! Mina fötter fryser till is!” ropade jag med förtvivlan. Dimman svarade inte. Träden visade inga tecken på att de hörde min ord. Inte ens trasten mötte mitt rop med vidare intresse. Ack du vackra natur, svara inte med din grymma tystnad! Bara kylan fanns där. När den anade desperationen som orden så öppet avslöjade kröp den sakta närmare. Tårna kroknade, blodådrorna vitnade. Det var inte länge kvar nu innan fötterna skulle ge upp. Låta kylan ta dem, betala för sveket att lämna de hemmastickade sockarna utanför samtalet.

Tills jag så äntligen. Gick in i värmen igen.

Host 2017_1 Host 2017_2 Host 2017

 

21 Sep

Evighetslistan

Hejhej torsdagsmarodörer!

Älskar ordet marodör. Kallar jämt Edith för det när hon härjar runt. Man kan gärna säga det lite med eftertryck också. ”Nämen, vad är det här för liten marodöööör?”

Hur har du det? Själv har vi en klassisk och ganska grå oktobervecka (det är inte värdigt att kalla det här för septembervecka), med bland annat tandläkarbesök som jag just avklarat. Fy sjutton vad jag avskyr tänder och de medföljande tandläkarbesöken. Verkligen ångestmolnet i mitt liv, och har alltid varit. Vi ska i alla fall skingra det gråa vädret lite idag och beställa thaimat med mor och far. Torsdagslyx.

Men trots lite hösttrötthet så fick jag något ryck förra veckan och började projekt ”bocka av punkterna som aldrig blir avbockade”. Jag vet inte vad som hände?? Jag älskar ju listor som ni vet och har alltid flera samtidigt i mobilens påminnelseapp, men jag får lätt syndromet att det är vissa ”bökiga” saker som kan ligga kvar länge. Alltså, riktigt länge. Jag har nämligen en lista med vad som ska göras typ idag, och en med det som bör göras någon gång. Någon oklar gång framöver… Och plötsligt fick jag det att bli att bocka av flera av dessa punkter! Exempelvis ordna nyckel till EFS, ordna alla försäkringar så att de är på autogiro och månadsvis, beställa linser (blev akut sjukt less på glasögon, så nu provar jag), göra släkthäfte med bilder som skulle göras till Ediths förskola, laga hennes utrivna bokblad samt göra fotoböcker. Och den här sista punkten ska inte underskattas, jag har alltså snart gjort fyra fotoböcker som jag ska beställa. En från bröllopet, en från Ediths första år, en för 2015 och en för 2016. Jag har sedan tidigare från 2013 och 2014.

Då förstår ni också hur länge den punkten stått på listan, om vi säger så. Vi gifte ju oss ändå för 2,5 år sedan.

Det känns i alla fall mycket skönt att det alltså snart är helt tomt. Tro mig, det kommer nämligen inte vara länge.

Övriga listor jag har i mobilen:

  • kultur att konsumera (här står poddar/serier/böcker/annat som jag inte vill glömma bort att jag vill hinna se)
  • veckans meny (från och med nästa vecka ska vi köra igång med Linas matkasse, peppad!)
  • julklappstips till nära och kära
  • saker jag önskar mig
  • saker jag önskar mig till Edith (hehe…)
  • blogginlägg jag vill skriva

Typ så. Ibland kommer det nya, tillfälliga listor också. Mycket bra.

17 Sep

Familjesöndag

Gäsp, man blir onekligen lite trött av att vara själv med lillan, även om det faktiskt också är väldigt mysigt. Man får en så nära relation när man är mycket med varandra, det märks ju att man pratar mer med henne när man inte har någon annan vuxen att prata med. Jakob har alltså varit i Frankrike med jobbet sedan torsdags men kommer hem strax. Vi längtar!

Vi har haft en lugn söndag med cykeltur till gudstjänst i bönan där pappa sjöng, sedan middag hos oss med mor, far, Viktor och Sarita. Flygande Jakob! En klassiker! Sedan gjorde jag äppelpaj (har ätit onormalt mycket äppelpaj i veckan), väldigt gott. Sedan har vi röjt undan, Edith har badat och nu ska jag se en film som heter Spy, en typisk film-som-inte-Jakob-vill-se, men alltså Melissa McCarthy?! Hur rolig är hon inte?? Finns ingen jag skrattar så mycket åt.

Nu går vi in i en ny vecka med styrelseträff och föräldramöte på förskolan, middagsmat och vardagsmys. Inte dumt!

Middag 2017_1 Middag 2017_2 Middag 2017Middag 2017_3 Middag 2017_4

16 Sep

Långbrunch

Jag undrar hur många gånger jag har skrivit ordet brunch i den här bloggen. Men idag hände det alltså igen – brunch med tjejerna! Och alltså, vi är verkligen bra på brunch. Vi kör knytis och man tycker att man bidrar med typ lite skinka och en paprika och plötsligt dignar bordet av godsaker. Nybakt bröd med alla de pålägg, te, kex med ostar och marmelad, smoothie, ägg och bacon, juicer, frukt, nutellafyllda krabbelurer – jamen ni hör ju.

Däremot är väl bruncherna inte vad de en gång var när det gäller tid för samtal och eftertanke, idag var vi fem vuxna med fem barn så stressnivån var väl därefter, men tack och lov hade ingen bråttom iväg så när barnen knoppade in ett efter ett där vid lunchtid så hann vi prata ikapp.

Klockan var en bra bit in på eftermiddagen innan brunchen tog slut, så då tog jag och lilltjejen cykeln till mor och far där vi hann träffa bror Viktor och Sarita en sväng. Veckans glada nyhet? De har köpt hus!! I Bergsviken!! Hurra, så roligt. Jag verkligen älskar när folk flyttar nära! Nu har de en del renovering framför sig, men det är ju bara roligt att få följa med på andras renoveringar, hehe.

Nu sover lillan och jag har placerat mig i soffan med godis och tv, medan jag tänkte pyssla på med några fotoböcker som jag ligger efter med. Vill både hinna göra en från bröllopet och en från Ediths första år. Sedan gärna också fortsätta på årsböckerna, tror 2014 är min senaste…

Hoppas du har en trevlig kväll! 

Brunch 2017 Brunch 2017_4 Brunch 2017_3 Brunch 2017_2 Brunch 2017_1

13 Sep

Tre år idag.

Jag tänker ofta på Sive, inte bara den här dagen. Men den här dagen genomsyrar han varje stund. Tre och ett halvt år skulle han ha varit nu. Det låter så banalt att säga att det är sorgligt att han inte är här nu, för det är bara så fruktansvärt obegripligt. Jag vet inte varför jag inte tycker det blir lättare att tänka på med tiden, snarare tvärtom, men jag känner mig bara så oerhört ledsen i hjärtat. Så oerhört ledsen.

Tänk, va skört det här livet ändå är. Så mycket tid och energi som läggs på att vara missnöjda, småsinta, avundsjuka. När allt man egentligen bara vill är att alla man älskar ska få vara friska så att man får leva det här livet tillsammans med dem.

Ibland slår det mig att jag tycker det är så otroligt nattsvart, och då har jag ändå en liten tro på att det finns en annan dimension, där våra själar får mötas igen en dag. Att det utanför vår världsbild finns ett till lager, med ett innan och ett efter. Där det finns en tanke bakom allt det här, en kraft att i någon mån luta sig mot.

Tänk att leva utan den, om än något flämtande, lågan.

Inget barn ska behöva dö. Vi tänker på dig och din familj idag, älskade vän. Idag också.

10 Sep

18 månader

Och så var hon ett och ett halvt, vår lilla pingla. (Okej, om några dagar) På ett sätt känns det som att hon är äldre, ett och ett halvt låter liksom så bebisaktigt och hon känns verkligen inte som en bebis längre. Det är så tydligt, som tillexempel när hon har badat så brukar jag linda in henne i handduken och lyfta upp henne liggande i famnen. Då ler hon i sin lilla handdukskokong, tittar på mig och säger ”bäjj” och sedan låtsasgråter hon lite som att hon är en bebis. Då vill man bara ropa ”det var ju igår du VAR en bäjj och låg där och grät!?!”

Det gör jag såklart inte. Jag är ju inte orimlig.

Hon börjar verkligen vara en egen liten person, med egna personlighetsdrag. Hon är trygg i sig själv, hon är bestämd, smart, lättlärd och rolig. Hon älskar fortfarande att dansa till musik, så det gör vi ofta efter middagen. Jag älskar när hon klappar bredvid sig och säger ”mamma sitta”, när hon springer mot en och säger ”buuu” för att vi ska busa och sedan har så bråttom att vända sig om och bli jagad att hon nästan ramlar. När hon frågande tittar på mig och säger ”hönnn?” och vi tillsammans letar hennes mjukishund, när hon plötsligt hittar den med blicken och skrattar nöjt ”heheh hönn”. När hon vet att något är varmt och säger ”ajajaj” och viftar med handen.

När hon just har vaknat och man får gosa en liten stund, i en enda lång kram (annars är hon inte så mycket för kramar), när vi myser i sackosäcken och hon en efter en klappar på oss och glatt säger ”pappa, mamma, diddiii (Edith)” som för att konstatera att vi minsann är där, hela familjen. När någon kommer och hon blir lattjolajban och ska visa upp alla sina trick, hoppar högt jämfota, dansar, apar sig.

Det har lossnat rätt bra med språket senaste veckorna, sådär att det märks att hon försöker härma ord vi säger och att det hörs tydligt att hon säger olika namn. Även om själva namnen i sig inte är så tydliga. Hon säger också många ord på eget bevåg, som exempelvis bada, ben, fot, arm, jacka, sko och så vidare. Det börjar också komma några tvåordsmeningar, som ”mamma sitta”, ”hejdå pappa”, ”diddiii agn” (Ediths vagn).

Hon är som sagt bestämd också. Svarar tydligt ”nääee” om man frågar ifall vi ska göra något speciellt som hon inte vill, eller när hon inte får ha något och springer allt vad hon kan när hon väl haffat det. Hur benen viker undan när man ska gå någonstans där hon inte vill gå. Men även om man kan bli irriterad på det så gillar jag att hon är lite tvärsemot också, att hon inte är alldeles för kuvad.

Jag kan fortfarande förundras över att hon är här, och att just hon är vår dotter. Ljuvliga barn!

Edith 170907_16Edith 170907_14Edith 170907_15 Edith 170907_13

7 Sep

Vemod och nostalgi

Känner ni er ofta vemodiga? Det här kommer bli ett riktigt tjorvinlägg, det känner jag redan nu.

Men jag är väldigt sällan ”nere”, sådär att jag känner mig låg över livet. Men däremot är jag rätt ofta vemodig. Eller kanske nostalgisk. Jag kan liksom gilla att frossa i vemodet en stund? Kanske någon som känner likadant?

Jag minns första gången jag märkte av vemodet, det var när jag var 11-12 år och började se filmerna från när vi var små. Alltså de som filmats under vår barndom. Och jag såg, och såg, och såg. Kom hem från skolan och såg filmerna. Och blev mer och mer ledsen över insikten att vi liksom inte var små längre (tyckte jag då alltså, och nu har man levt det dubbla livet och lite till). Att vi hade blivit stora och att den tiden, som jag såg på film, aldrig skulle komma tillbaka. Jag såg skrattande människor, födelsedagarna, djuren vi haft, mamma och pappa när de var yngre, och allt verkade så himla mysigt. Jag minns att jag helt enkelt tvingade mig att sluta se filmerna, eftersom de ändå bara gjorde mig sorgsen.

Och det är ju inte att jag blir ledsen över att jag har det sämre nu, tvärt om, jag är ju tacksam varje dag över hur ljust och lyckligt mitt liv är och har varit. Men det kanske är just därför jag också blir nostalgisk, när jag ser tillbaka på hur fint det var under olika tider i livet. Och så får man en känsla av att det är passerat och förbi, även om det kommer nya lyckliga tider så kommer aldrig just den lyckliga tiden tillbaka. Det är nog känslan av att år för år stänga igen olika lådor av ens liv, som nu är klara. Färdiga. Barndomen med hela vår lilla familj på semesterresor i bilen, vardagsmornarna framför brasan, fredagskvällarna med godis framför tvn. Tonåren med kompisgänget, skolan som jag älskade, läger, stora känslor. Studentiden med nya kompisar, flytta ihop med Jakob, föreläsningar, jobbfunderingar, eget boende. Ung vuxen med förlovningar, bröllop, resor till andra länder, husletande, graviditet, olika arbeten, Edith, föräldraledighet.

Jag kan också bli nostalgisk kring Ediths ”tidigare jag”. Nu blir det flummigt, så håll i er nu. Men ju äldre hon blir, desto fler lager får hon. Men det är inte bara att hon lär sig mer, det innebär ju också att egenheter hon hade tidigare försvinner. Det är ju flera versioner av Edith som redan är borta, saker som var typiska för henne men som hon inte längre gör. Ljud hon gjorde, hur hon reagerade på saker. Man tycker ju såklart om henne lika mycket nu, med allt hon är idag, men det är också vemodigt att tänka att saker man fnissar åt och älskar idag kanske också är borta om ett tag. Förstår ni? Trösten är väl att det då finns nya saker att älska, och så fortsätter det så.

Såhär håller jag på, när jag har lust att känna vemodet skölja över mig ett tag. Det finns något bitterljuvt, över det.

7 Sep

Äppel päppel

Nu är det äppeltider, mina vänner. Eller ja, de kanske snart är på slutspurten där du bor, men här har jag då sett dignande äppelträd i krokarna. Jag har ju tyvärr inget äppelträd själv, men ofta brukar det komma en påse äpple från något håll där det räcker och blir över. Än har dock detta inte inträffat i år, så…. hoho? Äpplen?

Eftersom äpplen finns året om (till skillnad från typ rabarber och svarta vinbär) så är det ju väldigt praktiskt ur baknings-/saftnings/marmeladsynpunkt. Jag tänkte att ni skulle få ta del av mina bästa äppelrecept genom åren.

Styrelsekaka

6 Sep

Samuel & Anna

Jag lovade er att visa bilder från brudparet vi fotade härom veckan, och de har gett klartecken! Det är alltså Hannas lillebror Samuel som har gift sig med Anna. Det var verkligen en rolig fotografering, bra fotoväder och det blev många (enligt mig) fina bilder på brudparet och på dottern Svea.

Jag fotar ju inte så mycket längre (annat än till bloggen typ), så det är roligt att få återuppta det då och då. Sedan är det ju bekvämt att Jakob också fotar, för när man känner varandra så bra så kan man båda få till en bra och ”onervös” stämning för brudparet, och sedan kan man lita på varandra och att den andra tar bilden från vinkeln man själv inte står i.

Tack för förtroendet att fota er stora dag!

Samuel och Anna_92Samuel och Anna sv_8Samuel och Anna_107 Samuel och Anna_20Samuel och Anna_109Samuel och Anna sv_12Samuel och Anna_17Samuel och Anna_110Samuel och Anna_63Samuel och Anna_86Samuel och Anna_77Samuel och Anna vigsel_16Samuel och Anna vigsel_52

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)