12 Nov

Plusset på stickan

I måndags gick vi alltså in i vecka 24, och idag är det bara 116 dagar kvar av graviditeten enligt appen! Vi är alltså beräknade till 6 mars 2016, och just nu känns det faktiskt som att det ganska snart kommer att vara just 6 mars. Okej, påminn mig om detta där i slutet av januari typ, när man känner sig som en val och fortfarande har typ fem veckor kvar…

Okej, jag hade i alla fall tänkt berätta om Den Stora Dagen. Plusset på stickan! Jag hade bestämt att jag skulle få göra testet på söndagsmorgonen den här dagen (minns när jag skrev det här inlägget och liksom bara ville vråla ut: VI SKA HA BARN!!!), för då skulle jag vara två dagar över tiden. Hahaha. Två dagar, någon var ivrig. Och ändå var jag helt inställd på att det såklart inte skulle visa något.

Tidigt på morgonen smög jag upp och tog fram stickan. Och alltså, som jag var tvungen att gnugga ögonen när stickan visade TVÅ streck. Två!? Men alltså, det betydde ju att att att…

Inga tårar, ingen panik. Det var bara CHOCK och en stilla våg av försiktig glädje. Jag vågade liksom inte tro det? Och i klassisk Emma-vill-inte-börja-få-falska-förhoppningar så bestämde jag mig för att jag var tvungen att dubbelkolla med ett till test under dagen innan jag berättade för Jakob. Men, såklart var ju dagen fullbokad med både båttur, familjehäng, middag på stugan och så vidare – så det var först på kvällen när vi for förbi ICA som jag lyckades handla mig ett test. Hade tänkt göra det i hemlighet, men Jakob såg det och kollade lite sådär förvirrat på mig. Jag mumlade något käckt om att jag bara ville kolla, men stämningen gick redan att ta på haha. Jakob satte sig spak i soffan när vi kom hem, jag gjorde test 2 och stapplade ut i vardagsrummet för att plumpt utbrista: vi ska tydligen få ett barn!?

Haha, som jag hade velat ha en inspelning av det mycket förvirrade och diffusa samtalet som följde efteråt. Jakobs chockade mumlande om att ”är det sant, kunde det verkligen gå så fort?” ihop med mitt halvfnittriga stirrande rakt fram. För oss var det mest overkligt! Jag med någon konstig känsla om att det här liksom hände nu, att den här stunden som jag visualiserat så många år verkligen hände nu. Och Jakob i vanlig klassisk chock. Hehe.

Vi fick ungefär en halvtimme tillsammans när vi begrundade det stora och underbara som faktiskt hade hänt, innan Martin och Elina kom förbi på kvällsfika. Snabbt byte av fokus!

Sedan följde de typ åtta längsta veckorna i hela mitt liv tror jag. Hjälp. Vad. Tiden. Gick. Långsamt. Hos barnmorskan bestämdes en träff i vecka 12 då vi skulle få lyssna på hjärtljuden och jag hade bara bestämt mig för att det var det beviset jag behövde innan vi berättade för någon. Beviset på att det faktiskt levde någon därinne! Och alltså om glädjereaktionen inte kom ordentligt vid plussandet så var glädjen nästintill överväldigande när det snabba fladdret hördes genom högtalaren.

Det var alltså sant! Vi väntade barn!

Bat till Stenskar_2015_2

11 Nov

Hemmet som växer fram

Hej vad dagarna går. Jag hinner ju knappt snyta mig så fort som tiden snurrar iväg. Okej, nu överdrev jag. Jag är i och för sig inte snorig, men om jag hade varit det så hade jag hunnit snyta mig.

Faktum är exempelvis att lördagen spenderades i mycket makligt tempo med tända ljus, rostade mackor och marmelad-frukost, bakgrundsmusik och skavföttersbokläsning med maken i soffan. Jättemysigt ju, speciellt eftersom det liksom aldrig blev ljust i lördags. Vi hade för övrigt även en mycket trevlig middag och spelkväll hemma hos Elin och Lars på kvällen, hurra för det! Vi fick uppleva kanske den jämnaste Besserwisser-matchen någonsin, bara en sådan sak. *spänning!!!*

Fars dag har ju också kommit och gått, och den spenderades väl med både fika tillsammans med Jakobs familj, samt middagshäng hos min familj. Toppenbra! Antal foton att visa? Noll. ”Sry” (som Jakob skulle ha sagt. Alltså vem förkortar ens ett ord med fem bokstäver till ett ord med tre bokstäver? Och nej, det är inte bara i skrift, han säger liksom sry. Ja ni. Det är väl det där *uNGdOMsSpråKEt*…)

Men tillbaka till att mysa i hemmet som ju var ursprungsplanen med detta inlägg. Jag har landat! Alltså inte rent fysiskt, där har jag nog stått på jorden rätt länge, men rent mentalt så har jag börjat trivas så väldigt bra i vår lägenhet. Och det tog liksom tills nu, alltså typ ett år? Jag vet inte, men där i början skämdes jag nästan över att bo i en helt nybyggd lägenhet och ändå inte känna mig helt hemma. Det var nästan som ett hotellrum, visst var det fint men jag hade utan nostalgi helt kunnat lämna bostaden dagen därpå.

Men nu så! Nu börjar det faktiskt kännas hemma på riktigt, och även om jag inte tycker mig riktigt ha hittat min stil eller att jag egentligen vill bo större så är det ändå rätt trevligt att vara där. I hemmet. Vårt hem.

Och som jag längtar efter att få vara föräldraledig här hemma med vår lilla bebis, med tända ljus och långa vintermornar framför Nyhetsmorgon.

Hemdetaljer

Hemdetaljer_1

Hemdetaljer_3

Hemdetaljer_2

6 Nov

Cafédrömmar och gofika

Ikväll är det återigen Café Tre! Detta en-gång-i-månaden-café där alla pengar går till lokala välgörenhetsorganisationer. Tänk, massor med gott och hembakat fika, där alla pengar dessutom går till någonting bra! Vet ni vilken slutsats jag drar då? Att man får handla jättemycket fika. Japp.

Personligen tycker jag att det är rätt trevligt med de där café-kvällarna, det är nämligen perfekt att få prova på caféandet sådär lite då och då när man som jag drömmer om ett eget litet caféet någon gång i framtiden. Och okej, det är en otroligt romantiserad dröm det där, egentligen vill jag bara ha ett litet mysigt café (tänk Karens café i One Tree Hill) där det jämt kommer lagom med folk, som jag bara behöver ha öppet när jag vill och där jag inte behöver gå något i vinst alls. Hehe, ni förstår. *undrar när den drömmen slår in…..*

Ni Pitebor är i alla fall varmt välkomna till Storstrand ikväll klockan 18.00, jag utlovar gott fika, trevliga människor och livemusik på lilla scenen! Och en synnerligen trevlig personal också, om ni nu hemskt gärna vill veta.

Jag lägger upp några gamla bilder från tidigare caféer för att fresta er. Titta så mycket fika. Mmmm. 

CafeTreMaj2013

Cafe Tre juni 2014_2

Cafe Tre juni 2014_3

Cafe tre_september 2014_3

5 Nov

Det här med att vara gravid

Alltså stort tack för alla grattistillrop i olika medier, vad ni är gulliga! Det är som att jag blir lite rörd över att andra människor blir så glada för ens skull? Och jag menar, om jag tycker det är så fint att människor säger grattis – så kommer det ju vara overload att få se massa människor älska den här bebisen sen! Stort ändå.

Och som vi längtar efter den här människan. Trots att tiden ändå går rätt fort och trots att vi verkligen försöker passa på att njuta av de ”sista” månaderna som det bara är jag och Jakob så kan jag verkligen få sådana längt-il efter den här lilla figuren som buffar därinne på kvällarna. Och ja, buffar är ordet – för att det här med att vissa börjar se en fot utanpå magen där vid vecka 14 typ, det har inte hänt mig. Hehe. Det är först nu de senaste två veckorna som jag på allvar har kunnat känna buffar någon gång varje dag, och inte är det några karatesparkar inte. Jakob har exempelvis inte alls lyckats få någon fysisk kontakt från utsidan, för det passar sig tydligen inte att sparka just när han lägger handen på magen. Kan ju dock vara så att man skrämmer livet ur lillisen när man med iver utropar ”nu Jakob, skynda diiiig!!!”.

Okej, men hur går det då med graviditeten hittills tänker kanske ni? Jo, det ska jag tala om. Vad sägs om att vi gör det i intervjuform? Jag intervjuar… mig själv. Okej?

Hej Emma! Kul att få en liten ”snickesnack-stund” med dig. Första frågan måste väl ändå vara, hur mår du? Har du mått illa?

Men hej Emma! Tackar som frågar, så roligt att du vill veta mer. Jamen alltså, jag mår ju nästan oförskämt bra. Och peppar peppar, men om det här ”var allt” fram till förlossningen så då är det bara att tacka min lyckliga stjärna för den här graviditeten.

I början, där mellan typ vecka 8-12 kanske så kunde jag känna av ett illamående ifall jag inte åt något typ varje timme. Ibland gick det för långt utan mat och jag har kräkts kanske sammanlagt fyra gånger fram tills nu. Jag åt för övrigt också som en häst under den här tiden, hjälp alltså. Som tur var bodde vi ute på stugan vilket innebar att jag fick bli riktigt bortskämd med både massa god mat och en väldigt skön soffa (de övriga stuggästerna visste alltså inte om det, men det där är deras normalläge). För jag var även väldigt, väldigt duktig på att sova. Jag menar, tänk jag i mitt vanliga läge PLUS graviditet på det. Mmm, jag menar det. 

Jag hade även en hel del ”växtvärk” som det så fint heter, som alltså känns som typ mensvärk. Kände mig fort lite svullen om magen, sådär att jag inte ville att byxorna skulle skava och så.

Sedan var det några veckor där fram till typ vecka 18-19 som jag kunde känna mig ”rätt konstig”, alltså med ett litet illamående som stod mig i halsen, lite värk i magen, lite huvudvärk, allmänt disträ och typ obekväm? Tyckte det var svårt att liksom koncentrera sig på jobbet och så.

Men sedan där vid vecka 19-20 så blev jag plötsligt nästintill mitt vanliga jag! Energin kom tillbaka, matlusten dämpades till mer normala nivåer, sprattlet började kännas och så har det varit sedan dess.

Och med alla otroliga hjältar till vänner och bekanta runt omkring mig som kämpat sig igenom foglossningar och konstant illamående i nio månader så vaknar jag varje dag och tackar för den hittills väldigt enkla graviditeten!

Har du fått några gråtattacker?

Nja, jag har ganska sällan gråtattacker i vanligt tillstånd och jag tror inte att jag har haft någon som just skulle bero på gravidhormoner? Jag vet ju att man kan bli deppig och så under graviditet, men jag har snarare känt mig lite extra uppåt!

Har du några cravings?

Nej, bara allmänt superhungrig i början och nu allmänt sugen. Har ätit jättemycket frukt och liksom ”fräscha och syrliga” saker. Märker också att jag kan få dille på något bara för att det typ nämns vid fikabordet. Om någon kommenterar hur gott det är med salta godisfiskar så blir jag plötsligt bara extremt sugen på salta fiskar och det går inte över förrän jag har ätit några. Och det känns som att allt bara smakar ännu mer? På gott och ont, en salt godis smakar så väldigt mycket salt godis, och broccoli smakar plötsligt väldigt mycket broccoli. Behöver jag säga att jag inte har ätit jättemycket broccoli?

Hur har Jakob varit under graviditeten?

Han har nog först nu börjat landa i att det faktiskt är en bebis, första veckorna tror jag inte att han tog in det alls haha. Men i början var han mest fokuserad på mig, han var väldigt mysig och kärleksfull och frågade jämt hur jag mådde och sådär.Och om jag var rädd för missfall för att förlora bebisen, så var nog han mer rädd för missfall för att behöva ta hand om mina spillror efteråt. Hehe.

Men de senaste veckorna så har det blivit mer och mer bebisfokuserat, nu pratar vi mycket om hur lillisen mår därinne och Jakob brukar viska konspiratoriska meddelanden till bebisen genom magen (pfft, han ligger så i underläge, hans små korta meddelanden är ingenting jämfört med mitt övriga viskande). Nu börjar han nog inse att det faktiskt är ett barn därinne, även om det såklart är väldigt svårt för oss båda att liksom greppa. Men som bärare av barnet har man ju ändå en enorm ”skjuts” på anknytningsfronten just för att man blir så medveten om hela kroppens förändring, om barnets rutiner med buffandet och så. Som pappa finns ju barnet verkligen bara typ i tanken tills bebisen ligger där på bröstet.

 

Okej, då var ett mastodontinlägg skapat. Det kommer fler inlägg och ni får väl ställa frågor i kommentarsfältet ifall det är något ni undrar över!

4 Nov

När två blir tre

Jag tror att det här är det blogginlägget som jag har längtat överlägset mest efter att få skriva. Kan ni gissa?

Nej, vi har inte köpt hus.
Nej, men vad tror ni – jag och Jakob ska inte skiljas. Tror ni verkligen att jag skulle längta efter att få skriva det blogginlägget? Ni är ju inte riktigt kloka.
Nej, jag har inte ätit världens godast bullar. Någon måtta på glädje får det vara för den typen av aktivitet.

Okej, nu finns det bara ett alternativ kvar.

Jamen precis Lina, trots att du redan visste det – vi ska få en bebis! En alldeles egen liten bebis!

Och jag känner mig så kluven ibland när jag berättar det, för jag kan verkligen verkligen bara ana hur jobbigt det är att läsa och höra den här typen av nyhet för alla er som kämpar och längtar efter ett barn. Jag känner så obeskrivligt mycket med er.

Om du tillhör en av dem, eller bara inte pallar med att läsa bebisglädje, så har du möjlighet att sluta läsa inlägget HÄR.

……

Okej, då kör vi. Bebisglädjefrosseri på ingång. Jag är så otroligt och obeskrivligt tacksam och lycklig över det här barnet! Det gick så fort efter det att vi hade bestämt oss för att prova så att jag knappt har hunnit fatta det, och jag är bara så otroligt tacksam för att barnet överhuvudtaget blev till och för att det hittills verkar må bra och växa som det ska. Jag har ju hela mitt liv varit inställd på att jag inte skulle kunna få barn av någon anledning? Tänkte typ att jag ville det för mycket och att det skulle bli mitt ”livs sorg” att lära mig hantera.

Men alltså vilket mirakel. 

Antingen är det hormonerna eller så är det bara min personlighet, men alltså – hur kan man inte tro på något större när man får vara med om att det växer ett barn i en mage? Från ett litet frö till att bli en tänkande, kännande, reflekterande och fungerande människa. Det är så fantastiskt ordnat att det inte går att beskriva. Tack gode Gud!

Vi är drygt halvvägs in i graviditeten (går in i vecka 24 på måndag) och vid tre tillfällen har vi fått se bebisen simma omkring. Haha ville nästan skratta hysteriskt inne på ultraljudet bara för att det kändes så overkligt. Lever den där inne i magen? Just nu?!

Förstår ni hur jag har kunnat hålla det här hemligt för er på bloggen i typ fyra månader?? Nej, jag vet. Mycket svårt att över huvud taget skriva om något annat när allt som snurrar i huvudet just nu handlar om graviditeter och bebis.

Jag känner att jag kommer att behöva dela upp det här i flera inlägg, eller vad säger ni?

– Dagen vi plussade på stickan
– Det här med att vara gravid
– Listan att bocka av innan bebisen kommer

Osvosv.

Ja ni hör ju. Jag har drygt 20 veckor att ta ikapp. Och ja, jag är rädd att bloggen kommer innehålla en hel del bebissnack, det blir ju liksom så eftersom bloggen ofta speglar var man är just nu i livet.

Det ska bli så roooliiiigt att få skriva om det framöver!

1 Nov

Smörgåsar och en favorit

Söndag! Igen!? undrar kanske ni. Ja, tydligen. söndagar har en tendens att återkomma var sjunde dag, och ofta känns det som att de hoppar över någon dag eller två varje vecka – så ofta som de är här. Skönt med oplanerad dag. Oändliga möjligheter! Inga hinder för vad man kan hitta på! Förutom kanske tid och pengar. Men äh, vad är väl tid och pengar…? Ni har lärt er nu och viskar i kör: ”Om inte alldeles, alldeles underbart…?”

Hur som helst, hur många vill veta vilken min favoritsmörgås är just nu!?! Jaaha… fyra stycken alltså… Mamma för att vara snäll och så tre okända som jag misstänker inte var uppmärksamma på frågan. Okej, här kommer det. Passa på att anteckna nu kära vänner.

En skiva lingongrova. Källrökt skinka, skivad tomat, skivad avocado och lite flingsalt. Fantastico. En bra dag kan man också klicka på lite keso, men detta var tydligen ingen bra dag eftersom keso inte fanns att tillgå.

Såhär ser den ut:

Favoritmacka

 

Förslaget är inte upphovsrättsskyddat, så ät i frid!

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)