5 Nov

Det här med att vara gravid

Alltså stort tack för alla grattistillrop i olika medier, vad ni är gulliga! Det är som att jag blir lite rörd över att andra människor blir så glada för ens skull? Och jag menar, om jag tycker det är så fint att människor säger grattis – så kommer det ju vara overload att få se massa människor älska den här bebisen sen! Stort ändå.

Och som vi längtar efter den här människan. Trots att tiden ändå går rätt fort och trots att vi verkligen försöker passa på att njuta av de ”sista” månaderna som det bara är jag och Jakob så kan jag verkligen få sådana längt-il efter den här lilla figuren som buffar därinne på kvällarna. Och ja, buffar är ordet – för att det här med att vissa börjar se en fot utanpå magen där vid vecka 14 typ, det har inte hänt mig. Hehe. Det är först nu de senaste två veckorna som jag på allvar har kunnat känna buffar någon gång varje dag, och inte är det några karatesparkar inte. Jakob har exempelvis inte alls lyckats få någon fysisk kontakt från utsidan, för det passar sig tydligen inte att sparka just när han lägger handen på magen. Kan ju dock vara så att man skrämmer livet ur lillisen när man med iver utropar ”nu Jakob, skynda diiiig!!!”.

Okej, men hur går det då med graviditeten hittills tänker kanske ni? Jo, det ska jag tala om. Vad sägs om att vi gör det i intervjuform? Jag intervjuar… mig själv. Okej?

Hej Emma! Kul att få en liten ”snickesnack-stund” med dig. Första frågan måste väl ändå vara, hur mår du? Har du mått illa?

Men hej Emma! Tackar som frågar, så roligt att du vill veta mer. Jamen alltså, jag mår ju nästan oförskämt bra. Och peppar peppar, men om det här ”var allt” fram till förlossningen så då är det bara att tacka min lyckliga stjärna för den här graviditeten.

I början, där mellan typ vecka 8-12 kanske så kunde jag känna av ett illamående ifall jag inte åt något typ varje timme. Ibland gick det för långt utan mat och jag har kräkts kanske sammanlagt fyra gånger fram tills nu. Jag åt för övrigt också som en häst under den här tiden, hjälp alltså. Som tur var bodde vi ute på stugan vilket innebar att jag fick bli riktigt bortskämd med både massa god mat och en väldigt skön soffa (de övriga stuggästerna visste alltså inte om det, men det där är deras normalläge). För jag var även väldigt, väldigt duktig på att sova. Jag menar, tänk jag i mitt vanliga läge PLUS graviditet på det. Mmm, jag menar det. 

Jag hade även en hel del ”växtvärk” som det så fint heter, som alltså känns som typ mensvärk. Kände mig fort lite svullen om magen, sådär att jag inte ville att byxorna skulle skava och så.

Sedan var det några veckor där fram till typ vecka 18-19 som jag kunde känna mig ”rätt konstig”, alltså med ett litet illamående som stod mig i halsen, lite värk i magen, lite huvudvärk, allmänt disträ och typ obekväm? Tyckte det var svårt att liksom koncentrera sig på jobbet och så.

Men sedan där vid vecka 19-20 så blev jag plötsligt nästintill mitt vanliga jag! Energin kom tillbaka, matlusten dämpades till mer normala nivåer, sprattlet började kännas och så har det varit sedan dess.

Och med alla otroliga hjältar till vänner och bekanta runt omkring mig som kämpat sig igenom foglossningar och konstant illamående i nio månader så vaknar jag varje dag och tackar för den hittills väldigt enkla graviditeten!

Har du fått några gråtattacker?

Nja, jag har ganska sällan gråtattacker i vanligt tillstånd och jag tror inte att jag har haft någon som just skulle bero på gravidhormoner? Jag vet ju att man kan bli deppig och så under graviditet, men jag har snarare känt mig lite extra uppåt!

Har du några cravings?

Nej, bara allmänt superhungrig i början och nu allmänt sugen. Har ätit jättemycket frukt och liksom ”fräscha och syrliga” saker. Märker också att jag kan få dille på något bara för att det typ nämns vid fikabordet. Om någon kommenterar hur gott det är med salta godisfiskar så blir jag plötsligt bara extremt sugen på salta fiskar och det går inte över förrän jag har ätit några. Och det känns som att allt bara smakar ännu mer? På gott och ont, en salt godis smakar så väldigt mycket salt godis, och broccoli smakar plötsligt väldigt mycket broccoli. Behöver jag säga att jag inte har ätit jättemycket broccoli?

Hur har Jakob varit under graviditeten?

Han har nog först nu börjat landa i att det faktiskt är en bebis, första veckorna tror jag inte att han tog in det alls haha. Men i början var han mest fokuserad på mig, han var väldigt mysig och kärleksfull och frågade jämt hur jag mådde och sådär.Och om jag var rädd för missfall för att förlora bebisen, så var nog han mer rädd för missfall för att behöva ta hand om mina spillror efteråt. Hehe.

Men de senaste veckorna så har det blivit mer och mer bebisfokuserat, nu pratar vi mycket om hur lillisen mår därinne och Jakob brukar viska konspiratoriska meddelanden till bebisen genom magen (pfft, han ligger så i underläge, hans små korta meddelanden är ingenting jämfört med mitt övriga viskande). Nu börjar han nog inse att det faktiskt är ett barn därinne, även om det såklart är väldigt svårt för oss båda att liksom greppa. Men som bärare av barnet har man ju ändå en enorm ”skjuts” på anknytningsfronten just för att man blir så medveten om hela kroppens förändring, om barnets rutiner med buffandet och så. Som pappa finns ju barnet verkligen bara typ i tanken tills bebisen ligger där på bröstet.

 

Okej, då var ett mastodontinlägg skapat. Det kommer fler inlägg och ni får väl ställa frågor i kommentarsfältet ifall det är något ni undrar över!

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)