När två blir tre

Jag tror att det här är det blogginlägget som jag har längtat överlägset mest efter att få skriva. Kan ni gissa?

Nej, vi har inte köpt hus.
Nej, men vad tror ni – jag och Jakob ska inte skiljas. Tror ni verkligen att jag skulle längta efter att få skriva det blogginlägget? Ni är ju inte riktigt kloka.
Nej, jag har inte ätit världens godast bullar. Någon måtta på glädje får det vara för den typen av aktivitet.

Okej, nu finns det bara ett alternativ kvar.

Jamen precis Lina, trots att du redan visste det – vi ska få en bebis! En alldeles egen liten bebis!

Och jag känner mig så kluven ibland när jag berättar det, för jag kan verkligen verkligen bara ana hur jobbigt det är att läsa och höra den här typen av nyhet för alla er som kämpar och längtar efter ett barn. Jag känner så obeskrivligt mycket med er.

Om du tillhör en av dem, eller bara inte pallar med att läsa bebisglädje, så har du möjlighet att sluta läsa inlägget HÄR.

……

Okej, då kör vi. Bebisglädjefrosseri på ingång. Jag är så otroligt och obeskrivligt tacksam och lycklig över det här barnet! Det gick så fort efter det att vi hade bestämt oss för att prova så att jag knappt har hunnit fatta det, och jag är bara så otroligt tacksam för att barnet överhuvudtaget blev till och för att det hittills verkar må bra och växa som det ska. Jag har ju hela mitt liv varit inställd på att jag inte skulle kunna få barn av någon anledning? Tänkte typ att jag ville det för mycket och att det skulle bli mitt ”livs sorg” att lära mig hantera.

Men alltså vilket mirakel. 

Antingen är det hormonerna eller så är det bara min personlighet, men alltså – hur kan man inte tro på något större när man får vara med om att det växer ett barn i en mage? Från ett litet frö till att bli en tänkande, kännande, reflekterande och fungerande människa. Det är så fantastiskt ordnat att det inte går att beskriva. Tack gode Gud!

Vi är drygt halvvägs in i graviditeten (går in i vecka 24 på måndag) och vid tre tillfällen har vi fått se bebisen simma omkring. Haha ville nästan skratta hysteriskt inne på ultraljudet bara för att det kändes så overkligt. Lever den där inne i magen? Just nu?!

Förstår ni hur jag har kunnat hålla det här hemligt för er på bloggen i typ fyra månader?? Nej, jag vet. Mycket svårt att över huvud taget skriva om något annat när allt som snurrar i huvudet just nu handlar om graviditeter och bebis.

Jag känner att jag kommer att behöva dela upp det här i flera inlägg, eller vad säger ni?

– Dagen vi plussade på stickan
– Det här med att vara gravid
– Listan att bocka av innan bebisen kommer

Osvosv.

Ja ni hör ju. Jag har drygt 20 veckor att ta ikapp. Och ja, jag är rädd att bloggen kommer innehålla en hel del bebissnack, det blir ju liksom så eftersom bloggen ofta speglar var man är just nu i livet.

Det ska bli så roooliiiigt att få skriva om det framöver!