21 Maj

Den neonfärgade joggaren.

Eller kanske är det korallfärg jag har på min löparjacka..? Oavsett så är den… glad i färgen… Mycket färg. Om man säger så.

Jag har alltså börjat om med min årliga sommarjoggning. Det är ju inte annat än att man blir lite extra sugen att röra på kroppen utomhus när det är sådana här ljumma försommarkvällar. Och med ”extra sugen” menar jag alltså kanske 1,5 av 10 sugen. I vanliga fall ligger nivån på 0. Främst är planen att ta mig ut tillsammans med mina nya löparkompisar Johanna och Madde, men eftersom kvällarna tyvärr inte alltid är så lediga så har det den senaste veckan fått bli ett par turer på egen hand.

Och som jag flyger fram.

Låt mig beskriva en klassisk löptur:
Jag kommer ut ur lägenheten, ofantligt peppad. Tajta löparbyxor, korallfärgad jacka med matchande skor. Lurar i öronen med peppig musik och uppsatt hår. Solen på väg ner bakom horisonten. Oooh, aaah. Jag tar några ärtiga steg. Jag flyger! Efter cirka tjugo sekunder känner jag första mjälthugget. ”Ojdå, hehe, det kanske är bäst att värma upp ändå” tänker jag medan jag vrickar högerfoten. Ajaj, ojoj och några stapplande steg innan fotleden är stabiliserad. ”Nä vet ni vad, nu lämnar jag tillbaka de här skorna” tänker jag upprört eftersom jag bad särskilt om skor med extra bra stabilitet.

Fötterna är normala igen och jag drar på med promenaden. Det börjar snabbt kännas i rumpan och genast ökar tempot av ren nöjdhet över hur solen speglas i mina nyvunna rumpmuskler under de tajta löparbyxorna. ”Oh yeah, titta på mig” tänker jag medan armarna pendlar fram och tillbaka för extra snabbhetskänsla. Fem minuter passerar. Dags för jogging. Jag kan ju för sjutton gubbar inte promenera med en sådan ärtig utstyrsel.

Då möter jag min värsta mardröm. En annan joggare. En riktigt joggare som säkert har sprungit 25 minuter i sträck utan att promenera och som skulle hånskratta åt mina 1,5-minutersintervaller. Det är då jag tar beslutet.

Snabbt som tusan kastar jag mig under närmaste häck, pressar mig flåsande mot marken. Snälla låt henne inte se mig, låt henne inte se mig.
”Hur är det med dig, ramlade du?” hör jag samtidigt som jag pressar ansiktet mot det torra gräset och förbannar den korallfärgade jackan.

”Ojdå, hehe. Jag måste visst ha snubblat” mumlar jag medan jag kravlar mig fram från häcken. Hon tittar förbryllat på mig och…

Oj, eeh. Någon annan som… brukar jogga?

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)