31 Okt

Att vidga sina vyer

Under de senaste veckorna har jag haft förmånen att träffa och möta människor som jag hittills i livet faktiskt inte har haft så mycket kontakt med. Jag har nämligen fått träffa ungdomar och familjer som av olika anledningar lämnat sina hemländer för att skapa sig nya, tryggare liv i Sverige. I Piteå har antalet flyktingar och invandrare inte varit särskilt stort och det har helt enkelt varit ganska ovanligt att träffa familjer från andra länder i vardagen. Under min barndom har vi till exempel aldrig haft en utländsk familj på middag. Jag har aldrig gått i samma klass eller gått i någon grupp/aktivitet som någon med utländsk bakgrund. Det är bara så.

Och vet ni vad jag har fått en djupare insikt kring nu när Piteå har börjat öppna sina dörrar lite mer? Vilken chans detta är för oss infödda Pitebor! Vilken chans att lära känna nya människor, få nya kunskaper och nya kulturinslag! Det är ändå rätt läckert!

Man blir också väldigt ödmjuk när man hör om vilka fruktansvärda minnen och historier människor bär med sig, samtidigt som de berättar om hur de alltid drömt om att en dag få bo i Sverige. Drömt om att få bo i Sverige? Något som man själv verkligen tar för givet! Vi pratade med en familj igår som var så otroligt glada över hur väl mottagna de hade blivit här. Tänk om alla som kommer hit skulle kunna få känna så!

Jag vill bara påminna oss alla om att verkligen välkomna alla nya svenskar hit. Som ny känner man sig ofta väldigt ensam och vi har all makt att påverka det. Le, säg hej, hälsa, anmäl dig som volontär eller värdfamilj här på kyrkan eller i kommunen, och våga bjuda med och hem människor även om du inte känner dem så väl! Tänk så mycket vi har att lära av varandra!

30 Okt

Hustitt

Jag har glömt berätta att vi var på ännu en husvisning härom veckan! Det är påfrestande det där med husprocessen. Man bestämmer att vi ska avvakta. Man hittar ändå ett hus som man tänker ”Åh, fint!”, man trissar upp det och bestämmer att vi åker på visning, man bokar visning, man väntar några dagar och plötsligt har man inrett hela huset och är redo att bjuda in släkten till julafton, man kliver äntligen in i huset, man känner efter två sekunder att man inte vill bo i huset, slut. Paus. Börja om.

Är det för mycket begärt att hitta ett superfint, nyrenoverat hus för under miljonen? Gärna med uthus, dubbelgarage, spaavdelning, minst två kaminer, och så vidare…?

Sa jag att vi inte har hittat hus än…?

Det går verkligen i vågor det där hus-suget. Men det som är väldigt skönt är att vi inte alls har bråttom. Vi har det rätt bra som vi har det, och dyker det perfekta huset upp – då har vi möjlighet att lägga ett bud. En ganska trevlig situation om ni frågar mig.

På tal om hus och lokaler så drömde jag härom natten att jag köpte en pysselbutik för 1,2 miljoner. Bra pris tyckte jag, samtidigt som ångesten växte. En pysselbutik!? Hur sjutton skulle det gå runt hade jag tänkt?? Klumpen i magen när jag vaknade var enorm. Nu hade jag verkligen satt mig i skiten. Jag skakar liv i Jakob, jag bara måste kolla: visst inte har jag köpt någon butik?
Jakob vaknar till. Mumlar i sömnen att jag ska gå och ställa mig vid dörren. Det vill jag inte alls. Jag lyfter bara på överkroppen lite och Jakob tar omsorgsfullt en efter en av kuddarna och puffar till.
”Äh det var bara en fluga” säger han och vänder sig om.

Sicken tur då.

21 Okt

I stil med Eminem

”And I´m a slim shady and I´m the real shady…” eller något sådant, jag ska erkänna – Eminem kommer från tiden med svengelskt uttal för min del så jag är inte riktigt hundra på texten. Men den liksom sätter sig. Trallvänlig sådär. Man bara lägger in slim shady lite där man vill så kan man i stort sett hela låten. ”Hey, I´m a slim shady and woop a slim shady cause yeah a slim shady…”

Jaha, nähä. Måndag idag. ”Veckorna dom bara susar iväääg” *ska sjungas med melodin Regnet det bara öser ner* (Vadå det blir konstigt med takten? Det funkade finfint när jag sjöng. Kanske.)

Vet ni vad jag ska sitta och göra ikväll? Jag ska göra en Panduro-beställning. Jag ska göra en så stor beställning att det riktigt ska svida i plånboken! Julpyssel, julinslagning, julkort, scrapbookingsaker, stämplar, you name it. Okej, bara för att jag säger sådär kommer jag inte hitta mer än ett par sketna papper. Men ibland är det bara tanken på att få göra en sådan där bautabeställning som är halva nöjet…! Mmmm… Bautabeställning…

Hittade en liten, liten kattunge i trädet häromdagen. Kattungen hette citat: ”Richard.”

18 Okt

Dags för café!

Jag vill bara gå in och tipsa om att vi nu har bakat klart under ett par måndagar och i morgon (lördag) anordnas Café Kakbak där vi säljer allt gott som vi har bakat ihop tillsammans!

Lördag klockan 19.30 på EFS i Bergsviken! Och redan klockan 18.00 är det möte där en kvinna berättar om hennes hårda liv som prostituerad och hur hon idag har vigt sitt liv åt att hjälpa andra kvinnor i samma situation. MISSA INTE!!

 

17 Okt

Grinig – check.

Jag… lever… *torrhostar ihåligt med spruckna läppar*

Jag veeet, ni har varit inne och kollat flera gånger på bloggen och ingenting häänder!?! Jag fattar inte att inte bloggen kan sköta sig själv någon gång?? Vad förväntar den sig liksom, att jag ska behöva logga in och skriva något varenda gång ett inlägg ska publiceras…? Känns orimligt.

Och grejen är att jag inte kan skylla på att jag inte har haft tid sista veckan. Det är det att jag är så grymt grinig. Jag kan inte fokusera! Kan ni gissa varför jag är grinig? Nej, jag är inte gravid. Jag går inte på någon märklig diet som gör mig sur och Jakob har inte snott min mintchoklad (däremot har han tvingat mig att ställa ut mina vackra, nyinköpta liljor på balkongen. Han hävdade att han fick ont i huvudet och sa att antingen flyttar dom eller så flyttar han. Jag var tveksam. Smusslade in liljorna hela tiden och hävdade att han simulerade. Nu står de där. I kylan. Men liljorna ger inte upp. De står raka och ståtliga på balkongen och fortsätter sprida doft omkring sig. Och när Jakob har somnat för natten så smyger jag upp. Släpper in liljorna och så sitter jag där… och luktar… på blooommorna…)

Okej, grinigheten ja. Jag säger bara ett ord. Tandläkarskit-förstör-munnen-ont-överallt-hej. Det har verkligen varit synd om mig de senaste dagarna. Ett litet hål som skulle lagas och efteråt kändes det som att en lastbil hade kört över min högra sida av munnen och det blir liksom bara värre. I natt vaknade jag och grät litegrann. Grät!? I smyg såklart, så att inte Jakob skulle höra. Snyftade liksom. I min ensamhet…

Och ni klagar på att bloggen inte uppdateras? Jag säger bara ett ord. PERSPEKTIV.

9 Okt

Kakbak

I måndags hade vi en sådan mysig kväll, vi var nämligen ett helt gäng tjejer samlade på Kakbak! Kakbak är ett koncept som jag och Julia har dragit igång, och det bygger på att bak- och pysselsugna samlas på EFS Bergsviken för att baka och pyssla under ett par måndagar. Under lördagen den 19 oktober samlas vi sedan för att dekorera allt och sedan sälja det på ett café. Mysigt va? Vi blev riktigt många igår, vilket var superkul!

Så ifall ni är sugna så är det fritt fram nästa måndag klockan 18 på EFS Bergsviken!

9 Okt

Vad är väl ett bröllop…

…om inte alldeles, alldeles underbart!

Ja, ni. Vad säger man? Allt gick liksom precis som planerat i lördags! Sången i kyrkan flöt på, talet till Lina gick vägen, tekniken funkade.

Men framför allt – vi hade fantastiskt trevligt! Och jag är så väldigt, väldigt glad över att Lina fick ett sådant härligt bröllop! Det är ju det som är så härligt med bröllop, förutom att det är underhållande för en själv så är man liksom bara så glad över att de som gifter sig får deras drömdag!

Jag tror och hoppas att Lina och Nicke var nöjda, och det borde de faktiskt vara – om man nu får säga så! Vilka gäster! Vilka tal! Vilka fina ord och så många kreativa och roliga människor de har i sin omgivning! Så mycket kärlek! Nu tänker jag stoppa ner den här dagen i en liten vacker ask. Sedan ska jag knyta en fin rosett kring den och minnas den som en ljus och underbar dag. Med betoning på minnas… eftersom kameran verkar ha legat väldigt undangömd…… *ligger i fosterställning och skakar i bilder-går-aldrig-att-ta-i-efterhand-ångest*

Fotograf: Lars Åström

4 Okt

Nedräkning.

Nope, detta går inte. Jag kan inte skriva om något annat än bröllopet. Så ni som inte vill läsa om bröllop, ni kan gå in här och se fula bebistatueringar. HAHA! Så gräsligt.

Tillbaka till bröllopet. Det känns nästan som att det är jag som ska gifta mig! Som det fladdrar i magen.

Jag oroar mig för det praktiska. När ska jag duscha, när ska jag göra mig i ordning (jag ska vara med Lina när hon fixar sig), när ska jag byta om, hur fort ska jag sminka mig? Ska jag packa allt för att safea eller ska jag sikta på att hinna hem?

Jag oroar mig för det tekniska, kommer musikinstrument, datorer, musikanläggningar funka?

Jag oroar mig över min prestation, kommer jag att bli sjuk, kommer jag att darra på rösten, kommer jag att skämma ut mig?

Sedan oroar jag mig för Linas skull! Kommer hon att ha en fantastisk dag, kommer vädret att vara bra, kommer hon känna sig pigg och kry, kommer hon att få den dag som hon velat ha?

Pust. Och grejen är, varför ens oroa sig? Imorgon är det bröllop oavsett, och dagen kommer ju att bli fantastisk oavsett? Kanske är oron egentligen mest nervositet blandat med förväntning. Jag längtar! Jag kommer njuta av varje deeel av den här dagen! Tänk – dagen då ens bästa vän gifter sig! Den är här! Den är nu! Den är kommen!

Dåså. Nu kör vi!!

2 Okt

När mardrömmen inträffar

Jag märkte något oroväckande med mig själv häromdagen. Nej, det var inte en konstig blemma under foten. Det var inte heller att mitt hår hade börjat få en märklig färg eller att jag var tvungen att skrika ”CHICKEN!” innan jag sa något.

Nope, jag märkte att jag pratade högt med mig själv. ”Ååh neej, inte hon också..!” tänker säkert ni medan ett förskräckt sus går igenom publiken, ”En efter en hamnar de i det träsket och ingen återvänder någonsin…”

Jag vet!? Därav min förskräckelse. Jakob har ju varit bortrest vilket innebar att jag var ensam i lägenheten både söndag- och måndagkväll. Jag sitter och ser på ”Nugammalt” när jag hör det.
”Asså, de är ju bara för sjuuuka!” Jag fryser till. Vem var det? Har Jakob kommit hem? Har en mördare brutit sig in? En kall iskår går längs min ryggrad i samma ögonblick som jag kommer på det. Det var jag. Och sedan går det bara utför. Jag börjar kommentera högt sms jag får, jag sjunger om hur jag vill göra mig en kvällsmacka och jag fnissar högt – åt mig själv! Jag vet. Helsjukt.

När Jakob kom hem hade de för länge sedan fört iväg mig. Två män i vita rockar plockar upp mig tidigt på tisdagmorgonen. Grannarna samlas utanför och viskar oroligt med varandra. ”Vad har hon gjort..?” ”Hon har pratat med sig själv” svarar en av männen sammanbitet innan de lägger in mig i skåpbilen.

Jag väljer att hävda att det är genetiskt. Pappa har alltid varit en mumla-för-sig-självare och jag har alltid vetat att det bara är en tidsfråga. I drömmarna har jag hört viskningarna.
”It will happeeen to yoooou!

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)