20 Nov

Facetimar mig fram

Nej men!? Titta vem jag facetimar med?

20121120-191013.jpg

”Heeeej Alfons, det är Eeeemmma!” Han verkar inte känna igen mig. Kan antingen bero på att vi bara har träffats två gånger eller att han är nyvaken. Jag tror på det senare, vi fick nämligen sådan kontakt i helgen. Du och jag, Alfons. ”Du och jag, Emma!” svarar Alfons då. Alltså när jag säger sådär, ”Du och jag, Alfons”. Då svarar han alltså, äh, ni fattar. Alla har väl sett Emil.

Jag älskar att göra facetime-rundan på kvällen när jag är här nere i Stockholm. Alfons, mamma (för att få se Cecilia, annars kan ju ett vanligt telefonsamtal duga) och sedan förhoppningsvis även Jakob. Han har dock suttit kvar sent på jobbet de senaste veckorna och av någon anledning vill han inte facetima då? ”Heeeej Jaakob, det är Eeemmma!”, jag förstår inte, det skulle väl alla bli glada av? En trevlig stämma alltså? Jag kan sjunga en trudelutt eller två. Stå på händer. Mima till ”All by myself”. Okej, jag fattar, inget facetime på jobbet.

Och sen ljög jag faktiskt, jag kan inte alls stå på händer.

20 Nov

Skämmes, sa bonden! Som jag brukar säga….?

Man får ju skämmas. Den senaste veckan har jag åkt en buss från tåget till kontoret. På morgonen när jag kommer med tåget så har jag gått ner och genom en tunnelbane-station, gått ut ur tunneln och över en stor väg för att komma till busskuren. Så har jag gjort varje morgon i kanske fem dagar. Men så plötsligt den här morgonen, tisdagen den 20 november, så väljer min hjärna att börja arbeta. Och jag ser vad jag har gjort. När jag kliver ner från tåget och ska gå ner mot tunnelbanan så kikar jag lite åt vänster. Och tänker: ”Hm, det där var väldans likt min busskur”. Trots det håller jag ändå på att vandra ner i tunnelbanan. Men då inser jag – jag har gått runt. Jag har alltså hoppat av vid min busskur, gått ner och genom en tunnelbanestation, för att sedan gå upp ur den och över den stora vägen så att jag hamnade vid busskuren igen. Som jag skämdes när jag insåg detta. Jag tittade snabbt åt sidorna för att se ifall det var någon som såg mitt förakt för mig själv. Ingen reagerade, så jag virade snabbt sjalen runt huvudet och lämnade endast ett par springor så att mina ögon kunde registrera att bussen kom. Jag kastade mig in i bussen, hoppade upp och greppade tag i tak-hållarna och sedan svingade jag mig bakåt i bussen, snabbt så att ingen skulle se mig. Jag kurade ihop mig på bagagehyllan, drog igen springorna för ögonen och viskade tyst för mig själv: ”Jag är en väska, jag är en väska..”

Nä, det sista var ett skoj. Jag viskade faktiskt inget, jag låg bara tyst.

Här ser ni mitt fejkleende över hur bra jag är på att navigera runt i Stockholm:

… Nu börjar snart arbetsdagen, ha en trevlig dag kära ni!

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)