29 Nov

När kartongerna inte räcker till och julkänslan tvingar sig på

Nu är det kört. Nu är julkänslan här för idag snöar det nämligen i Stockholm! Jag som har gjort allt för att hålla julkänslan på avstånd eftersom jag ändå inte kommer att kunna göra något åt den innan jag är på hemmaplan. Inget pyssel, inget julpyntande, inget julbakande. Men idag bara måste jag lyssna på lite julmusik och nu är det kört.

Näää, det är faktiskt lite trevligt med julkänsla här nere också! Ibland. När jag inte börjar längta för mycket efter juleländet. Den där dumma, dumma julen som ska vara så väldans trevlig.. Och underbar.. Med massor av pyssel och familjtid.. Julklappar.. Julkortstillverkning.. Mmm, aah. *formar mig som en julgran och nynnar Julen är här med stirrande ögon*

Vill ni ha ett litet inslagningstips à la lekis 1997? Jag kanske inte är ensam om att alltid sakna kartonger när paket ska slås in, de är aldrig i rätt storlek eller form. Och det här tipset löser inte alla era problem, men det kanske kan hjälpa till ibland – släng för allt i världen inte bort era toalettpappersrullar när de är slut! Det går att göra många trevliga presenter med toapappersrullar, och däri ryms lite allt möjligt, ett par sockar, något smycke, ett presentkort eller kanske pengar? Men självklart behövs lite upppiffning. Det behöver dock inte vara snitsigt scrapbooking-papper, varför inte använda tidningspapper med något trevligt snöre? Eller vanligt presentpapper?

Du klipper i alla fall ut en rektangel som är ett par-tre centimeter längre än rullen på båda sidor och som räcker i längd när du lindar det runt rullen. Sedan viker du in sidorna på båda sidor, dekorerar med något band och en etikett och voilà – trevliga presenter eller julklappar för all del!

27 Nov

Känslomässiga svängningar – hej?

Jag tror att den här resan har gett mig en liten, liten försmak på hur det kan vara att vara gravid. Jag säger bara – vilken känslomässig berg- och dalbana! Praktiken trivs jag fortfarande superbra på, men det är när jag far därifrån som det startar. Alltså hemlängtan + ångest över att vara till besvär som inneboende, det maler ständigt. På kvällarna när jag ligger och ska sova så är det som att varenda liten grej blir superstor och stackars Jakob får stå ut med alla mina känslomässiga svängningar. Stackarn, han måste ju vara rädd för att klicka på ”svara” när telefonen ringer, antingen är det en flickvän som kvittrar om något eller en flickvän som storgråter. Sedan känns allt fånigt när man vaknar på morgonen efter, och så börjar allt om på kvällen igen.

Och jag som i vanliga fall står ganska stadigt med fötterna på jorden? Ja, ni förstår ju, jag är i chock över mitt eget beteende. Vi får hoppas att jag återgår till mitt normala jag när jag står på norrländsk mark igen! För som det är nu går då rakt inte för sig.

26 Nov

När känslor blir till ord

Åh hjälp. Jag hade precis tänkt skriva ett inlägg om min och Jakobs årsdag och så sitter jag och lyssnar på Bruno Mars ”Count on me” och känner redan hur tårarna börjar bränna – hur fin låt som helst!? Både text och musik. Lyssna nu och njut!

Ja, i alla fall, idag har jag och Jakob varit ihop 6 år. Så länge och ändå så kort? Det känns ju som att det alltid har varit vi? Det är svårt att beskriva känslor för någon med ord. Det blir liksom lätt klyschigt och jag är inte så jätteförtjust i att ösa ut allt för hela världen. Jag menar, hur beskriver man den man är kär i? Den man vill vakna med varje morgon? Hur beskriver jag hur det fortfarande pirrar i magen när jag tänker på att Jakob är just min kille?

Men ändå, ändå vill jag beskriva det eftersom den här bloggen är mycket en dagbok för mig egen skull. Därför har jag nu några ord att säga till mig själv:

Emma, för sjuttsingen – håll fast vid den här killen. Han gör dig lycklig och han får dig att känna dig älskad varje dag. Han är rolig, smart, duktig och han blir snyggare för varje dag. Och vet du? Den 26 november 2012 älskar du den här killen så mycket. Så jag säger det en gång till: Emma, för sjuttsingen. Håll fast vid honom!

Åh, hjälp. Nu har jag skrivit hela det här inlägget med den där rörande Bruno Mars-sången i bakgrunden! Okej, på allvar, vem försöker jag lura, jag har faktiskt gråtit en tår eller två också. Men jag blir så väldans känslig när jag är så här långt bort…

Hälsningar,
Martyren

25 Nov

Vinterstudion i mitt hjärta

Åh. Vet ni vad som har börjat nu? Något som är trevligt, tryggt, mysigt och underhållande? Rätt, Vinterstudion!! För mig finns det typ inget som är så tryggt och verklighetsförankrat som Vinterstudion. Alltså, om jag skulle vakna mitt i natten med bultande hjärta och svettig panna och liksom inte veta vad som var upp eller ner, med en otroligt verklig och obehaglig dröm i minnet – då skulle jag slå på Vinterstudion (nu är det ju inte så ofta Vinterstudion går mitt i natten, men ni förstår kanske ändå). Det går ju liksom inte vara rädd för något alls när soliga vinterdagar visas och André Pops sitter glatt och spekulerar. Kommer världen gå under? Nej, inte om man ser Vinterstudion. Kommer någon i min närhet dö? Nej, inte om man ser Vinterstudion. Förstår ni det absurda ifall någon skulle ringa och säga att någon jag känner har dött, att jag skulle lägga på i chock och direkt efter höra Jacob Hård säga: ”Hon gör ett bra lopp här på slutsträckan och det visar att Ingemarsdotter går in i säsongen i ett bra läge” samtidigt som soliga bilder visas. Nej, det är inte möjligt. Nope. Nein.

Däremot tycker jag inte om när det går dåligt för svenskarna. Jag blir liksom löjligt patriotisk när jag ser på sport. Sverige i mitt hjärta typ, aldrig att jag kan unna Norge en vinst eller två. I dagens stafett ligger Sverige tvåa just nu. Kom igen då Sweeeeden!

23 Nov

En kväll med det lilla extra

Vilken trevlig kväll vi hade igår! Först var vi på prisutdelnings-mingel där Årets affärsnätverkare skulle koras, Hannah och Amanda var nominerade men tyvärr tog en snubbe hem priset. Här får ni lite härligt, suddiga mobilbilder!

Det är som en speciell, social kod på sådana där ställen. Det är då inte någon som kan anklagas att  gå efter jantelagen, nä, här berättar man vitt och brett om hur många företag man äger, vilka styrelser man sitter i och hur många tidigare pris man har fått. ”Hejhej” sa jag, ”ja, jag är då minsann praktikant! Hehe.” Ge mig tio år. Då ni, små nätverkare… Vi fnissade lite, smög ut när prisutdelningen var klar och gick till närmaste bar för en liten drink. Fyra timmar senare kryper jag ut från baren, strumpbyxorna har hål på båda knäna och jag sluddrar ”eeen sschdriink till, sscchtack!”.

Hehe, skoja. Istället for jag iväg till Hammarbyhöjden där jag och Lina fick vara på junta med härliga brudar! Väldans trevlig kväll!

Idag är det fredag och jag är trött i ett öga. Eller två. Men i kväll är det freeedagsmyyys, om det så är det sista jag gööör!

22 Nov

Det hemliga havrekex-receptet

”Ett litet haavrekex jag haaar, i munnen ska det iiii, jag tänker på de som ej fååår, ett havrekex idaaag” (ska sjungas med melodin ”Ett litet ljus har vi nu tänt, det lyser på vårt bord”. I den sången är det dock rim – så icket i min omgjorda variant). Men vet ni vad den här sången innebär? Den innebär att jag tänker på mig själv. För jag kommer inte få något havrekex idag. De ligger nämligen hemma i Piteå…

Men misströsta inte för det, för man kan nämligen väldans enkelt baka nya! Tadaaa! Tur va? Jag ska ge er det hemliga receptet… ”Oooh” säger ni i kör.. Nej, jag skoja, receptet är inte hemligt, det kommer ju från Söta saker! Där finns de bästa recepten!

Du behöver:
3 dl havregryn
¾ dl socker
150 g rumsvarmt smör
1 ½ dl mjöl

Gör såhär:
Blanda allt rulla degen till bollar och platta ut dem ordentligt på en plåt med bakplåtspapper. Grädda i 175° i 10-15 minuter.

20 Nov

Facetimar mig fram

Nej men!? Titta vem jag facetimar med?

20121120-191013.jpg

”Heeeej Alfons, det är Eeeemmma!” Han verkar inte känna igen mig. Kan antingen bero på att vi bara har träffats två gånger eller att han är nyvaken. Jag tror på det senare, vi fick nämligen sådan kontakt i helgen. Du och jag, Alfons. ”Du och jag, Emma!” svarar Alfons då. Alltså när jag säger sådär, ”Du och jag, Alfons”. Då svarar han alltså, äh, ni fattar. Alla har väl sett Emil.

Jag älskar att göra facetime-rundan på kvällen när jag är här nere i Stockholm. Alfons, mamma (för att få se Cecilia, annars kan ju ett vanligt telefonsamtal duga) och sedan förhoppningsvis även Jakob. Han har dock suttit kvar sent på jobbet de senaste veckorna och av någon anledning vill han inte facetima då? ”Heeeej Jaakob, det är Eeemmma!”, jag förstår inte, det skulle väl alla bli glada av? En trevlig stämma alltså? Jag kan sjunga en trudelutt eller två. Stå på händer. Mima till ”All by myself”. Okej, jag fattar, inget facetime på jobbet.

Och sen ljög jag faktiskt, jag kan inte alls stå på händer.

20 Nov

Skämmes, sa bonden! Som jag brukar säga….?

Man får ju skämmas. Den senaste veckan har jag åkt en buss från tåget till kontoret. På morgonen när jag kommer med tåget så har jag gått ner och genom en tunnelbane-station, gått ut ur tunneln och över en stor väg för att komma till busskuren. Så har jag gjort varje morgon i kanske fem dagar. Men så plötsligt den här morgonen, tisdagen den 20 november, så väljer min hjärna att börja arbeta. Och jag ser vad jag har gjort. När jag kliver ner från tåget och ska gå ner mot tunnelbanan så kikar jag lite åt vänster. Och tänker: ”Hm, det där var väldans likt min busskur”. Trots det håller jag ändå på att vandra ner i tunnelbanan. Men då inser jag – jag har gått runt. Jag har alltså hoppat av vid min busskur, gått ner och genom en tunnelbanestation, för att sedan gå upp ur den och över den stora vägen så att jag hamnade vid busskuren igen. Som jag skämdes när jag insåg detta. Jag tittade snabbt åt sidorna för att se ifall det var någon som såg mitt förakt för mig själv. Ingen reagerade, så jag virade snabbt sjalen runt huvudet och lämnade endast ett par springor så att mina ögon kunde registrera att bussen kom. Jag kastade mig in i bussen, hoppade upp och greppade tag i tak-hållarna och sedan svingade jag mig bakåt i bussen, snabbt så att ingen skulle se mig. Jag kurade ihop mig på bagagehyllan, drog igen springorna för ögonen och viskade tyst för mig själv: ”Jag är en väska, jag är en väska..”

Nä, det sista var ett skoj. Jag viskade faktiskt inget, jag låg bara tyst.

Här ser ni mitt fejkleende över hur bra jag är på att navigera runt i Stockholm:

… Nu börjar snart arbetsdagen, ha en trevlig dag kära ni!

18 Nov

Grattis finaste Jakob!

Nu har det gått en hel dag och ni tänker nog alla: ”Men vaarfööör skriver hon inget om sin pojkväns födelsedag?? Är hon tappad som liten? Är hon egocentrisk? Har hon svårt att känna kärlek för andra levande varelser?”
Svaret är nej. Det är ju bara att jag för en gångs skull har riktiga kamera-bilder från dagen, och liksom har väntat på att ladda in dem. Och var tror ni de är nu? Rätt, de är hemma. Och var tror ni jag är nu? Fel, jag är tillbaka i Stockholm.

Meeen, nu skriver jag ändå, grattis fina Jakob! 23 år, det låter snyggt tycker jag. ”Hur gammal är din kille?” Han är 23. Snyggt. Han firades såklart med paket och frukost på sängen, och sedan hade vi det så lyxigt att vi blev bjudna till hans föräldrar för kalasmiddag! Det blev ju som en speciell kalasdag det här, när jag inte hann gå loss med planeringen – så det här blev en särdeles bra lösning.
Otroligt god lösning också!

Puss på dig!

20121118-225942.jpg
För övrigt är jag som sagt tillbaka i hufvudstaden, med en förhoppningsvis rolig vecka framför mig! Tänk, klockan 19 satt jag hos mor och far och myste med lillan, och strax efter 22 är jag här! Det är snabba ryck! Nu ska jag sova, sov gott mina vänner!

18 Nov

Hela storfamiljen – då är jag nöjd

Vilken supermysig kväll vi hade igår! Familjen träffades först hos bror Martin och Elina, där vi beställde mat och myste med vår älskade, nya familjemedlem Alfons! Han har charmat oss alla, det är ett som är säkert. Jag tror till och med att han charmade Jakob, trots att Jakob viskade till mig en gång att ”vi ska inte skaffa hund, va?”. Det var i för sig precis efter Alfons hade gjort det stora behovet mitt på köksgolvet. Och jag håller med, i det ögonblicket var det rätt skönt att luta sig tillbaka medan Martin fick ta hand om problemet så att säga. I det ögonblicket log jag och Jakob i samförstånd mot varandra. Gosa, ja tack, plocka upp bajs, nej tack. Men söt är han!

20121118-155133.jpg
Sedan for vi hem till mor och far hela bunten och hade spelkväll utan dess like. Jag var alldeles hes av allt Alias och skrattande. Som jag njöt! Hela storfamiljen samlad, jag älskar’t!

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)