Det var så vackert. Snöflingorna föll sakta mot marken och lade sig som ett vitt täcke över de bruna löven. Världen blev plötsligt som ny och jag njöt när det knarrade under mina kängor. Vilket mys! Vilken morgon!
Plötsligt händer det. Det som inte får hända. Temperaturen klättrar över noll-strecket och plötsligt är snöflingorna inte flingor längre. De är droppar. Regn. Spöregn. Det går fort, knappt så man märker det, när den pluffsiga snön blir slask. Slask. Jag hatar slask. Jag kan ta regn, jag kan ta snö. Men slask, det är faktiskt besvärligt. Sjöblöt om småfötterna blir man och halkar gör man också. Tripp, tripp, tripp, låter det när man tvingas gå framåt med små steg.
För övrigt ser jag på Nyhetsmorgon att det närmar sig Halloween (jag fattar aldrig dock vilken helg det är, jag trodde Halloween var förra helgen eftersom det inte ska vara på Allhelgona?), och det har aldrig riktigt varit min favorithögtid, däremot älskar jag övriga maskerader. Vi har hunnit med ett par under åren, och jag letade fram en bild som togs för några år sedan där jag och Jakob hade förberett oss inför ett djungeltema. Tadaaa! Koksnöt och banan.
Martin sa då att han tyckte att våra utklädnader framhävde våra riktiga former. Jag förstår inte alls vad han menade…?
Åh, jag är så glad! Vet ni? Jag ska bli faster! Faster! Förstår ni så roligt?? Det är ju verkligen det bästa av två världar, man får bara vara megasnälla och så slipper man uppfostrandet. Som jag längtar så tills jag får mysa och snusa på den lilla, lilla kroppen. Jag ska bli förstaskötare, så fort Martin och Elina vill ha avlastning så kommer jag att vara där. Räkna med mig. Sedan när man vill vara obunden och fri, så får man lämna tillbaka det lilla livet. Bra va?
Idag fick vi åka och hälsa på honom. Ja, alltså, det är ju inte en bebis vi pratar om? Det förstod ni va…? Möt min blivande syskonhund – Bob! (jag vet inte om namnet är helt bestämt, men det lutar åt det) Är han inte bedårande??
Titta bara på honom! Rynkig, fet och liten! Ja, alltså Bob menar jag, inte Martin…
Cecilia hade nog helst kramat ihjäl det lilla livet på fläcken. ”Gulli!!” utropade hon om och om igen!
Jag kunde knappt stå emot när sju par ögon tittade upp mot mig. ”Ta med mig, Emma! Jag vill så gärna bli din lilla vän, ser du inte så söt jag är..?” Men jag klarade det. Tvingade mig att slita blicken ifrån dem och sedan gick jag. Raka vägen ut genom dörren, utan att vända mig om.
Om tre veckor anländer han. Lagom till när jag inte är hemma….. Vi får hoppas att han inte hinner växa så mycket under de resterande två veckorna som går innan jag är tillbaka. Hejdå Bobbelibobban, vi ses snart igen!
Mina vänner! Tänk vad saker kan vända fort. Man kan ha något som ligger och gnager någonstans och när det sedan plötsligt löser sig så får allt runt om en lite mer färger! Plötsligt är man bara genomglad igen – lite så känner jag nu! Idag känner jag bara att ”det blir bra, det ordnar sig!”
Tentan är över och nu ska jag bara se till att njuta av de sista dagarna i Piteå innan jag ska njuta av veckorna i Stockholm!
Förresten, jag har något stort att berätta imorgon! Jag ska bara ordna bilder först.. Hehe, kika in imorgon så för ni se..!
Godmorgon! ”Vilken klar, frostig morgon, med härligt fågelkvitter och en fantastisk stämning som vibrerar i luften, det här kommer bli en alldeles utsökt dag!” Så känner jag inte. Tänkte bara göra det klart.
Jag är trött, är uppe alldeles för tidigt, har ett begynnande halsont, har ont i huvudet – och så har jag hemtenta. Vilket troligtvis är anledningen till allt det innan nämnda.
Men, mina vänner, det här är sista rycket i kurserna nu! I eftermiddag, när jag har lämnat in detta så är läsperiod 1 avklarad! Eller ja, rent poängmässigt så är den ju klar om hemtentan blir godkänd.. Men jag har tilltro, jag kan klara det! ”Yes, we can!”
Nu ska jag göra mina rutiner innan hemtentan börjar. Jag ska röja undan omkring mig, jag ska göra i ordning frukost, tvätta mig, sätta upp håret i en tofs och borsta tänderna – och lägga fram allt jag kan behöva till pluggandet på bordet. Pennor, anteckningar, böcker, en tekopp, ja, ni fattar. Myskläderna behåller jag dock på.
Nu kööööör vi, hemtenta – gör dig redo för här kommer jag!
Ps. Jag känner mig lite som Mumin-figuren på koppen. En ensam varelse med en kastrull på huvudet, som sitter och kurar i ett hörn. Med mina rikedomar – knappar och pärlan… Åååh, pärlan..! Jag skrattar kluckande för mig själv, det är på gränsen att det ska stegra sig, bli hysteriskt. Mumlar, pratar med mig själv. ”Hehehe… Mm, precis.. Ja, jag säger då det…”
Nu är det freeedagsmyyys, om det så är det sista jag gör! *ska sjungas med reklammelodin* Jag blev dock lite snopen såhär på fredagsmorgonen. Ska precis sätta mig och boka biobiljetter till Taken 2 som vi skulle se ikväll, när det visar sig att den slutade gå – igår!? Ve och fasa! Vilken otur! Vilken eländig, eländig otur! Skamlös, hänsynslös och utan det minsta tecken på omtanke. Då får det bli annan film. Jag som hade tvingat Jakob att se Taken 1 och allt…
För övrigt satt jag här och hade tänkt beställa den årlig julpyssel-och-pynt-beställningen från Panduro när jag inser att – jag kommer ju befinna mig på en plats där de har riktiga Panduro-butiker bara några veckor innan! Hurra, hurra, hurra, hurra! Jag har nog inte berättat det, men jag ska nämligen åka iväg till Stockholm på en fem veckor lång praktik. Fem veckor! En evighet! Nä, jag tror det kommer att bli fantastiskt roligt och säkerligen kommer veckorna att susa iväg snabbare än snabbast. Sedan är det ju bara en bonus att det kommer att bli himla mysigt att gå och julklappshandla på nysnötäckta vägar i Stockholm (troligtvis regniga och blåsiga vägar, men det låtsas jag inte om).
Jag åker redan om en vecka. Pirrigt! Däremot ska det bli sorgligt att lämna Jakob här, alldeles ensam. Varje gång jag för det på tal är det som att jag kastar en pil rakt in i hans gröna ögon. De blir blanka och han vänder sig om, vill inte att jag ska se smärtan. Då lägger jag armarna om honom och stryker försiktigt på hans rygg. Såjaa, såjaa. En tår trillar ner på min axel och han försöker dölja snyftningarna med en fejkhosta. Kroppen skakar och plötsligt brister det för honom, han står inte ut! Sakta sjunker han ihop….
…
Nä, nu ljög jag. Men lite sorgligt, det kommer det faktiskt bli. Men om jag känner oss rätt så är det inte Jakob som kommer att fälla en avskedstår på flygplatsen. Det är nog jag.
När vi nu lika är inne på bok-temat idag, så tänkte jag passa på att dela med mig av ett litet enkelt pyssel – ett bokmärke!
Jag klippte bara ut två trekanter, gjorde den ena lite mindre på diagonalen, sedan är det bara att limma ihop och dekorera med något fint! Perfekt att ha i pocketboken, där den ligger ensam på nattduksbordet… utan en enda människa som öppnar den… En tår trillar sakta nedför bokryggen när klockan i köket slår tolv slag. Det är midnatt, ingen är vaken längre. Det innebär att ingen läste i boken i kväll heller. Boken vänder sig så den har bokframsidan nedåt, puffar till de överblivna snoddarna så att de bildar en liten, liten hög, perfekt att vila bokhuvudet på. ”Åh, nu säger väl någon att det inte finns ett bokhuvud”, suckar boken medan han snyter sig mellan raderna. Draget från det öppna fönstret får det att fladdra till bland sidorna och bokmärket på sida 27 faller ut. Boken bryr sig inte om det, läsaren får skylla sig själv. Hen kommer säkert inte ens ihåg att hen hade börjat läsa boken. En ny morgon gryr när boken… eh… tillbaka till pysselbokmärket?
Och tycker man att det är tråkigt att ge bort en pocket (vilket det inte är!), så kan man ju piffa upp det hele med ett hemmagjort bokmärke. Bra va?
Jag är ledig. Alltså nästan på riktigt ledig. Jag har inget speciellt jag behöver göra till skolan just nu, och vi har inga lektioner onsdag, torsdag, fredag. Vilket i vanliga fall är väldigt lyxigt men just nu är det som att jag är lite rastlös sådär i allmänhet. Går och känner att jag har en liten klump i magen som att det är något jag borde fixa, trots att jag inte kommer på vad det skulle vara. Brukar ni också ha så? En låtsasklump?
Det enda jag egentligen kan komma på att jag är sugen på, det är att läsa. Jag läser dock inte alls lika mycket på hösten som på våren av någon märklig anledning? Just nu är det reportageböcker som lockar, här har ni några tips på reportageböcker som jag antingen har läst och tycker är bra eller som verkar bra!
– Trasig av Shy Keenan
Här berättar Shy Keenan om hur hon under hela sin barndom blev systematiskt våldtagen av sin styvfar. Mamman misshandlade henne så svårt att hon hade både nedsatt hörsel och syn när hon började skolan. När hon är 10 år är hon nära att bli dödad av en grupp pedofiler som hon blir såld till.
– De apatiska av Gellert Tamas
Boken skildrar debatten kring apatiska barn som ofta väntar på uppehållstillstånd. Tamas skriver om teorin som finns att barnen låtsas vara apatiska för att få stanna, och hur fel människor befinner sig i helt fel maktpositioner.
– Bilden av pappa av Thelma Asdisardottir
Handlar om Thelma och hennes fyra systrar som växer upp i ett hem där de blir utsatta för grymt våld och sexuellt utnyttjande. Thelma blir mer och mer tyst, tills hon tillslut tystnar helt. Något som bryts först i vuxen ålder.
– Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
En journalist har åkt runt i Tjernobyl där kärnkraftskatastrofen inträffade och pratat med de som bor där idag, hur de har behövt uppfinna nya sätt att leva på och vad de tänker om den sociala katastrofen som Tjernobyl var.
– Flickan och skulden av Katarina Wennstam
En omdebatterad bok som skildrar ett gäng olika gruppvåldtäkter. Journalisten har pratat med offren och följt rättegångarna. Väldigt obehaglig och viktig bok.
Övriga läsvärda böcker är Svensk Maffia, Matens pris, Lasermannen, Google-koden.
Som ni märker blir jag ofta extremt berör av att läsa om barn som haft en vidrig uppväxt. Det finns något så grymt, sjukt och extremt sorgligt över det och man bör nästan tvinga sig själv att läsa för att så ett litet frö i sig själv och kanske kunna hjälpa till.
Men läs, mina vänner, läs! Reportageböcker har mycket att berätta om verkligheten!
Mest för mitt egna minnes skull så måste jag bara få komma med en lillan-uppdatering. Lillan som för tillfället bor hos mamma och pappa sedan ett drygt år tillbaka. Lillan som fyller två år om bara ett par månader. Lillan som vi håller så väldigt kär!
Hon har alltid varit ganska kaxig, men nu börjar hon bli rätt tvärsöver också. Hon ber att få läsa en bok, man hämtar boken, sätter sig och soffan och då lägger hon handen över boken och skriker ”neeeej!”. ”Men du sa ju att du ville läsa Mamma Mu?”, ”Nääää” säger hon, sliter bort boken, sitter tyst i soffan. Jaha, nähä. ”Vad vill du läsa då?” och så börjar proceduren om. Vi läser mycket Mamma Mu, Barbapappa och Viggo. Men ibland blir allt bara fel och det är bara nej, nej och nej.
Samtidigt kan hon vara så otroligt rolig. Ibland pruttar hon och så säger hon direkt ”fes du?”. Det går ett par sekunder, sedan svarar hon själv ”Jololo fes”, (alltså Jan-Olof). När mamma en morgon frågade om hon ville ha skinka eller ost på smörgåsen svarade hon ”ägg”. Mamma sa att det inte fanns ägg utan att hon fick välja mellan skinka eller ost. Då svarar hon ”bacon”… Som vi får skratta, var får hon allt ifrån?
Hennes grej nu är att fråga vad saker heter. ”Heter de?” säger hon medan det korta lilla fingret pekar på något. Sedan härmar hon direkt, försöker så gott hon kan. Hon pratar mycket, ibland förstår man och ibland inte. Men det är en fröjd att lyssna till!
Och som hjärtat smälter när hon stryker en på kinden och säger ”Emma gulli”. Då vill man bara krama den lilla människan i all oändlighet. Söta, roliga, kaxiga, underbara lilla människa. Jag önskar dig allt gott i livet, tusen gånger om!
Vilken lyxig tisdagskväll det här blev! Jag har varit Mary Kay-värdinna! Vilka flashbacks man fick. De små speglarna, alla duttar med olika krämer och lotions. Jag minns så väl när jag fick sitta bredvid mamma på dessa träffar när jag var liten, men jag var liksom aldrig fullvärdig gäst. Jag fick bara prova något litet, mest fick man titta på. Men nu ni – nu var jag en särdeles fullvärdig medlem! Hehe. Vi hade det så trevligt så!
Och titta, tro det eller ej – men nu har jag blivit med Mary Kay! Jag har länge velat prova någon hudvårdsserie som är lite mer spännande än HM´s, men priset är ju några gånger dyrare också så nu är det upp till bevis! Man får rätt många HM-flaskor på en sådan här, undra om det är lika många gånger bra då också? Ge mig några veckor så ska jag återkomma med besked kring det.
Övrig status? Supertrevlig söndagseftermiddag, supersnabb måndag och tisdag och swooop – här sitter jag nu! I morgon är det skolfri dag, vilket innebär att det är hinna-göra-bort-skoluppgifter-dag. Lite nya smycken på det, kanske något bakande. Jag känner det hörrni, det kommer att bli en bra dag!
Förresten – jag måste bara få säga grattis till Emmy och Alex som har fått en förtjusande söt liten Ally! Ni är ofta i mina tankar, så stort, stort grattis! Och grattis till dig Ally – du valde rätt föräldrar!
Söndagsmorgon! Härliga, frostiga, soliga, söndagsmorgon! Jag bara älskar söndagar mer och mer. De är så härligt opretentiösa. Det känns alltid som att söndagar är en bonusdag. ”Livet dundrar fram, men söndagar – de får du som gåva”, lite så känner jag.
Idag tillexempel, idag ska vi på middag klockan 15, sedan ska jag vara mötesledare klockan 18, och sedan ska vi få äta kvällsfika hos Johanna och Fredde och se Solsidan! Åh, lyllos mig!
Titta bara, så glad jag är! Lite borta i blicken, men snälla ni, klockan är ju bara halv 1, hur fokuserad i blicken kan man vara på en skala? Nu ska jag dricka te och se reprisen av Körslaget-finalen.
Plötsligt händer det. Plötsligt handlar lillebrodern på Ikea till sin första lägenhet. Plötsligt får han och blivande sambon nyckeln i handen och plötsligt står jag där på knä i deras vardagsrum och skruvar ihop en hylla. Det är onekligen lite blandade känslor!
För det första är det såklart fantastiskt roligt och liksom coolt att bröderna också börjar bli vuxna. Jag flyttade ju när jag var 20, det är väl bara väldigt naturligt att Martin också gör det. Sedan är det ju hysterisk roligt att få hjälpa till lite, för just inflyttningen i den första lägenheten är ju speciell! Det mesta är nytt och ska ordnas packas upp och fixas. Och det går rätt fort, man intensivgör det liksom under ett par dagar. Ställa i ordning, plocka bort skräpet, se hur ett hem växer fram. Det är ju jätteroligt och jag är så glad över att man får vara med på ett litet hörn! Finns det förresten ett jobb som går ut på att ställa i ordning fina första-lägenheter? Det hade jag tyckt om.
Samtidigt är det lite skrämmande, just det – att bröderna också börjar bli vuxna. Min egna ”nu är barndomen slut”-ångest kommer tillbaka lite när jag ser lillebroderns ihop-plockade saker från tonårsrummet. Det är inte att jag har ångest för att jag ska bli gammal. Jag har hur mycket saker som helst att längta till och se fram emot, men jag har ångest för att alla delar i livet går så rasande fort. Jag hinner aldrig bli less på en period innan nästa automatiskt börjar ta över. Åh hjälp, ni hör ju. En sak är säker. Det är nostalgivecka för undertecknad!
Det där med ålder. Jag börjar för första gången förstå känslan ”jag känner mig inte som..”-fenomenet. Jag minns när de äldre alltid sa, ”jag känner mig som 25 fortfarande” och man tänkte, ”hur kan du göra det, du är ju typ dubbelt så gammal?”
Men nu har det startat även för mig. Alltså, jag är ju ungdom? Jag hör till ungdomskategorin! Eller!? Plötsligt har jag insett att det inte är en självklarhet längre. För de som är 50, så ja, för dem, kanske jag tillhör ungdomarna. Men inte för ungdomarna?? När jag var konfirmandledare i sommar så insåg jag att jag tänkte att jag var ungefär lika gammal som konfirmanderna. Isch. Sedan inser jag att jag är sju år äldre än konfirmanderna. Sju. År. Äldre. Det är ju en tredjedel av hela mitt liv! Åh, hjälp. Jag är vuxen. Vuxen. Jag bor i en lägenhet sedan flera år, jag är sambo, jag är snart färdigutbildad, jag har vänner som börjar gifta sig och få barn, och jag tvättar, betalar räkningar, på pappret är jag ju vuxen – men jag känner mig inte särskilt vuxen? Så märkligt. Jag väntar ju liksom fortfarande på ”när man blir vuxen”. Samtidigt inser jag ju att jag har förändrats. Jag är inte femton år i huvudet längre. Och det är ju faktiskt helt okej, det är ganska skönt att bli äldre och mer erfaren (ja, ni hör ju hur jag låter, jag lovar, jag är bara 22 fortfarande).
Strunt i det, nu hade jag tänkt dela med mig av mitt äppeldrycksrecept. Men vet ni? Det blev inte gott. Nope. Inte i närheten av min svartvinbärssaft. Det kan hända att det beror på att jag inte är så förtjust i äppeldryck…. Men, mina vänner, ta ett eget recept – blir säkerligen mycket bättre. Flaskorna är dock rätt trevliga att titta på, och nästa gång får jag prova något annat! Jag skulle aldrig ha smakat dem, då hade man ju kunnat ge bort dem i god tro liksom…
*Ska sjungas* Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag, för det är Emmas bakningsdag, hurra, hurra, hurra!
Japp, idag ska det bakas. Jag gjorde en lista igår, handlade och idag vaknar jag upp och det är bara att sätta igång! Så härligt! Solen skiner och medan något bröd ligger och jäser så tror jag sannerligen att jag ska knalla mig ut på en promenad eftersom snön ligger kvar från igår – vilket verkligen är ovanligt. Alltså att första snön ligger kvar så pass länge, den brukar mest försvinna i samma stund som den tar i backen.
Jag kan inte låta bli att tycka om snö, det blir så vitt och fint! Speciellt när alla löven ändå har trillat av, då bara längtar jag till snö. Sen finns det ju förstås vissa praktiska nackdelar, som faktiskt mest har med bilen att göra. Skrapa, sopa, motorvärmare, sladda, ja ni hör ju.
Nä, nu kallar Hannah och Amandas fenomenala podcast och recepten väntar! Trevlig onsdag, mina vänner, trevlig onsdag!
Nej, det är knappt så man vågar säga det, men jag har suttit och vikt julaskar idag! Jag har inte ens hunnit våga börja längta till julen i år eftersom det blev en sådan olidlig längtan förra året. Men vad gör man inte när det börjar ramla in halsbandsbeställningar där det önskas julaskar? Vilket är superkul såklart!
Så ifall du vill börja i tid med julklappsinköpen är det bara att skicka iväg en beställning till emma@hemmahosemma.com, du kan kika på halsbanden här!
MEN jag har också ett specialerbjudande, fram till den 24/12 går det att beställa halsband där det står exempelvis ”älskade farmor”, ”älskade mamma”, ”älskade dotter” och så vidare i valfri färg! Halsbandet levereras i en jul-ask med en etikett att skriva på och allting kostar 150 kronor!
Självklart kan du fortfarande beställa ett klassiskt ”älskad”-halsband med ask och då kostar det som vanligt 120 kronor!
Hemma igen! Det är alltid märkligt hur mycket längre några dagar känns när man inte är på hemmaplan, vilken lyx med helg direkt när man kom hem!
Igår blev det middag med Hantons (Hanna och Anton alltså. Den nya grejen är att göra ”Brangelinas”-namn på alla par, jag och Jakob har dock inget som riktigt klingar så bra.. Jakma? Emkob? Jakemas? Nä, ni hör ju. Helkört. Så mycket lättare det är tillexempel för vännerna Viktor och Viktoria, de kallar man ju bara Viktors – rätt och slätt.) och sedan kom fler vänner förbi på en riktig spelkväll! Jag hade ett riktigt flow och vann faktiskt i alla spel, antingen ensam eller i lag! Kul när man känner att man är på topp!
Vem försöker jag lura? Jag vann inte i något spel. Noll. Zero. Däremot hann jag nog äta flest nötter, räknas det?
Vi bjöd på vår inlindad-kyckling-klassiker och jag fick en kommentar på recept, men något recept har vi tyvärr inte, man gör lite efter behag! Såhär brukar vi göra, gör klyftor och stavar av rokfrukter, typ potatis, morötter, rödbetor. Sedan lägger man grönsakerna i en plåt och häller mycket olja över, pressar i en vitlöksklyfta eller två, strör lite ärtskidor över och ringlar lite hounug. In i ugnen på ungefär 200 grader tills de se klara ut.
De färska kycklingfiléerna delar vi på mitten, lägger i skivor med mozzarella, soltorkad tomat, lite pesto, och salt och peppar. Virar sedan in dem i baconskivor, försteker så att baconen får lite färg, sedan in i ugnen under rotfrukterna i cirka 20-25 minuter. Det bästa är om man har en termometer, då är kycklingen klar vid 70-75 grader. Servera med sallad, beasås och dricka! Njut!
Jag är i Stockholm! Yes, jag har alltså lyckats ta mig hit levande ännu en gång. Det börjar bli några Stockholmsturer nu eftersom Lina har bott här i drygt tre år, dock är det här bara en minisnabbis, redan i morgon lyfter planet igen.
Det där med flygplan och flygplatser. Jag tycker liksom om hela flygproceduren, speciellt när man är ensam. Hur man får skjuts/tar flygtaxi till Kallax, rullar fram sin lilla resväska och checkar in den själv, supersmidigt, och sedan vandrar man igenom säkerhetskontrollen och sätter sig någonstans med sitt lilla handbagage. Läser en bok och köper kanske något att dricka. Jag tycker bara det är fridfullt på något sätt, när man bara har sig själv att tänka på. Jag förstår att det inte är samma upplevelse med fem barn och när man ligger 30 minuter efter i tidsplaneringen, men så ser ju inte riktigt min situation ut nu…
Sedan är jag så rasande lugn inför själva flygresan, ofta somnar jag innan vi har lyft (vilket hände igår) och sedan vaknar jag när kaptenen säger ”nu landar vi strax”. I huvudet vet jag att jag kanske borde fundera över hur jag skulle skriva det sista sms:et om vi fick veta att vi skulle krascha eller vara nervös när det guppar men det är som att min kropp automatiskt intar ”sleeping mode”. Väldans trevligt om ni frågar mig!
Men sedan brakar det lös – när jag kommer till centralen. Alla dessa människor! Alla dessa tunnelbanor som ska åt tusen olika håll! Alla skyltar! Stress och åter stress! Det tar alltid sin lilla tid att vänja sig. Andas in. Andas ut. Men jag har tur som har Lina, hon brukar plocka upp mig ungefär där någonstans.
Nu ska jag ha skrivstuga här medan lägenhetsägarna är på diverse arbete/skola. Vi hörs när jag är hemma igen!
Hej mina vänner! Jag har just kommit på att det borde gå finemang att blogga från paddan. Och det gör det. Men – då går det ju inte ladda in bilder! Vilket antiklimax.
För övrigt har det varit en finfin helg! Café Tre i fredags, under lördagen jobbade jag och sedan var vi på middag och lotteridragning på EFS.
Det där med lotteri är spännande. Det är bara så, vissa har mer tur än andra. I vår familj vinner vi aldrig. Speciellt inte jag! Jag har nog inte vunnit en enda gång med en lott som jag själv köpt. Igår var det likadant. Jag satt där i bänken med min lott som jag hade till det stora lotteriet. En lott. Oddsen var inte särskilt stora. En lott av 500. Curth och Stigh står framme på scenen och drar vinnarna, de börjar bakifrån med de minsta vinsterna. En påse blåbär, tre påsar palt. Tillslut är de framme vid förstavinsten. En resecheck på 8000 står på spel, allt är möjligt – för de andra. Själv bläddrar jag i kameran, spelar nonchalant, trots att hjärtat klappar lite extra. De drar vinsten, nummer 381. 381!!?! Det kan inte vara sant, det är mitt nummer. Jag tittar på den skrynkliga lotten, nummer 381. Jag stirrar runt mig, folk börjar förstå, ler. Jag reser mig upp och ställer mig i gången. Då hör jag det. ”Jaaaaaa!” Ett vrål utan dess like får lamporna i salen att darra. Vrålet kommer från mig.
Jag börjar stappla fram längs gången, ökar farten, slår i tån i bänken några rader framför, faller. Sista biten kryper jag mot scenen, flåsar, ögonen rullar. ”Det är.. mitt.. nummer”, väser jag fram när jag räcker över lotten och publiken jublar ”Länge leve Emma! Hurra, hurra!”
Nä. Jag vann såklart inte den här gången heller. I nästa liv kanske.
Jag gör inte ofta bullar, helst undviker jag jäst-bakeri så långt det går. Men är det kanelbullens dag så är det, jag var ju bara tvungen att göra en laddning! Och vet ni? Det blev faktiskt riktigt lyckat! Annars tycker jag att det är svårt att få till fluffigheten, de blir lätt torra eller hårda, men de här blev bra. Perfekt eftermiddagssyssla när regnet öser ner och man känner för att inte sticka ut näsan utanför dörren på hela kvällen.
Plugga måste jag tyvärr göra. Ni hör, till och med bullbakning hamnar före pluggpunkten. Det är väl därför jag får tummen ut att göra allt möjligt i och för sig, eftersom pluggandet hägrar i horisonten. Och jag som brukar sätta pluggstopp vid 20 eftersom alla bra program börjar då och nu är klockan 19.41. Det blir kort men intensivt antar jag! Och så måste jag ju hinna med en bullpaus också. Jag är en upptagen kvinna! Nu: Hej bullar!
Teknik. Vilket fenomen! Ibland kan jag verkligen vara glad över att jag ändå hann vara med under tiden när det fanns saker som VHS-spelare. Under tiden då man lyssnade på band i bilen eller under tiden på man bar runt på en freestyle. Jag är liksom glad att jag ändå har fått testa att lägga en LP-skiva i spelaren och att jag har haft en mobil utan färg. Bara för att kunna jämföra med allt som vi har idag!
Däremot kommer jag inte ihåg att man tyckte det var svårt att skriva på tangenterna. Jag kommer inte ihåg var man hämtade fakta innan Google fanns, jag minns inte hur jag resonerade kring min första mailadress. Den bara fanns där liksom, emmaits_me, som ett eko av bästisens mailadress.
Det är både läckert och lite skrämmande att se Cecilia manövrera på ipad och iphone utan problem. Låsa upp, bläddra fram till spelapparna, öppna. Trycka på hemknappen ifall något märkligt kommer upp, för att återgå till menyn. Hon vill lyssna på Manboy eller se Teletubbies, peka på djuren eller kolla gamla bilder. Jag var tvungen att fota henne idag, hur hon låg där och surfade i höstsolen. Ett och ett halvt år gammal.
Det är märkligt hur ”plugga”-punkten på att-göra-listan alltid verkar komma i sista hand? Nu har jag paketerat halsbandsbeställningar, gjort nya halsband, tvättat, städat, bokat Stockholmsresa, gjort äppeldricka och fortfarande har jag inte kommit igång med plugg-punkten. Det är nog för att jag inte kan komma till ro med studerandet ifall jag inte har det snyggt och prydligt runt omkring mig, och inte har massa saker i hjärnan att fundera på. Det är bara det att helt plötsligt har komma-i-ordning-proceduren tagit hela dagen och inte ett enda litet studerande har gjorts…
Jag har till och med hunnit göra en liten gå-bort-present som jag tänkte tipsa om. Tepåsar är ju en populär gå-bort-present, förpackningarna är ofta söta, teet luktar gott och de flesta tycker om det! Jag vet inte vad ni tycker, men ibland kan faktiskt de klassiska tepåsarna vara rätt praktiska trots att man egentligen måste tycka om löste mer. Men tepåsar går liksom snabbt och lätt, man slipper diska de där tebollarna som det alltid fastnar små tefrön i och det kommer inte något te utanför när man doppar i koppen.
Ifall man då vill göra något lite annorlunda, inte har tid att göra eget te och vill ha ett tillfälle att pyssla, då kan man göra sina egna små tepåse-lappar. Man klipper och klistrar någon trevlig form, limmar ihop kring tepåse-snöret och lägger i någon fin ask eller kanske en fin burk som man har hittat i någon secondhand-butik. Det brukar finnas massor med fina burkar! Eller så tar man bara en glasburk och fäster ett litet tyg över locket med ett ett snöre.
Nä, vet ni vad. Nu har jag ingen punkt kvar på min att-göra-lista förutom plugg-punkten. För övrigt tror jag att jag slog rekord i antal bindestreck under det här inlägget. Femton stycken under samma inlägg verkar det som (och då tog jag ändå bort några överflödiga!).