EN VÄRLDSBILD ATT KLAMRA SIG FAST VID

Idag är en sådan där dag när jag känner mig ödmjuk inför livet. Förstår ni vad jag menar? Är det inte rätt läckert hur vi pendlar fram och tillbaka, hur vi ena veckan kan känna att vi inte hinner med och hur vi nästa vecka kan vakna upp med ro och tillfredsställelse ända ut i fingertopparna?

Just nu är jag rofylld. Rofylld och ödmjuk över att jag får leva det liv jag gör. Jag har förhoppningsvis många, många år kvar och jag kan välja precis vad jag vill göra med de åren! Så fantastiskt!

Men mitt i denna ro skänker jag då och då en orolig tanke till en person i min närhet som troligtvis inte har lika många år kvar. Och för en stund riskerar min världsbild att tvingas omvärderas. Men inte än, inte nu. Nu tänker jag nämligen njuta av en fortfarande stabil och trygg Emma-värld. Medan jag fortfarande har den kvar.