14 Feb

11 månader

Idag är ingen vanlig dag! Idag är det Emmas födelsedag, hurra, hurra, hurraaa!! Skoja. Jag fyller ju år i mars. Vet ni väl.

Men idag är det i alla fall både alla hjärtans dag och Ediths 11 månaders-dag. Inte att förglömma. Och jag veeet att man låter som en vandrande klyscha, men jag bara måste säga det: var sjutton tog tiden vägen!? Det känns exakt som sju veckor sedan jag gick där höggravid och bara längtade efter den lilla okända människan som låg i min mage. Och om en månad fyller hon ett år. ETT ÅR!

Men okej, nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Vi börjar med 11 månader.

Nu är vi i alla fall precis på vippen att kunna säga att hon går! Hon gick riktigt bra (och på eget initiativ) hela fredagskvällen, men sedan på lördag var hon försiktigare igen. Men jag skulle nog ändå säga att hon kan gå numera, hon har bara inte kommit på att det är enklare än att krypa än, hehe. Hon dansar fortfarande glatt så fort hon hör musik, och gillar att läsa böcker. Hon har även börjat med ”krystade skrattet”, alltså inte det här som bubblar fram när man busar med henne, utan ett mer ”ha ha!” som hon kastar ut sig lagom högfärdigt lite då och då när hon fascineras över något. Som härom kvällen när lille Folke kom och hon blev alldeles till sig av glädje, stod på knä och hoppade, utropade sina ”ha ha!” titt som tätt, och utdelade mycket blöta pussar på stackars Folkes huvud.

Det är också ett väldans pekande med det lilla knubbfingret, och mycket ”däh!”. Hon har blivit bra på att förstå att hon ska peka på det man frågar om, exempelvis när man läser böcker. Var är katten? Var är blomman? Osv. Blir också suuuuuperglad när jag kommer hem från jobbet, vilket är överlägset bästa stunden på dagen. Hon har även börjat ge kramar, där hon lutar sig mot en och ler, och då säger vi alltid ”åååh, myyyser du”.

Hon äter nästan bara vår mat nu, i små bitar, och älskar när hon får äta frukt. Jag har aldrig sett någon äta en banan med sådan iver som igår.

Vi har även börjat få riktigt bra läggningar! Vi hade ju bra läggningar, som sedan blev en-timmes-läggningar där hon skulle vaggas i famnen, och tillslut ville vi ta tag i detta. Och vår metod blev att köra tre (fem egentligen, men vi kortade det lite hehe) minuters-metoden. Ger välling i soffan istället för direkt i sängen, borstar tänderna och pussas och kramas innan vi lägger henne i sängen och säger god natt. Första kvällen gick vi alltså sen ut. Lät henne vara arg i tre minuter, gick in, la ner och bäddade om, gick ut. Och så vidare. Första kvällen var inte rolig, det tog säkert femtio minuter av gråt innan hon somnade. Fy och blä. Men sen! Nu tar det bara någon minut och då är hon oftast inte ledsen, utan bara bökar på i sängen lite innan hon somnar själv. Hurra så snabba de ändå är på att anpassa sig.

Välling mitt i natten (det blir väl nästa moment att få ta tag i…..), sedan vaknar hon mellan 06.30-07.30.

Hon är så roligt och lätt att vara med, och jag bara hoppas att pysslandet och läsandet håller i sig så att vi kan få vara riktiga själsfränder i detta!

Jag och min allra bästa dotter.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)